Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen kan neka till festen

Världsmästerskapet i Stockholm och Globen 1996 var stort. Men VM i Helsingfors och Hartwall Arena 2002 var ännu större. Ja, jag vet att internationell innebandy är en puttefnask i idrottsvärlden, att få utanför hallen bryr sig och att det varken blir glädjeyra på Gärdet eller stående ovationer på Sergels Torg.

Annons

Det är innebandyn inte i närheten av och jag är sedan länge död och begraven då svenska landslaget i innebandy rör om känslorna på majoriteten av idrottspubliken.
Om det ens inträffar. Så är det bara.
Med endast fyra VM-turneringar i bagaget kan heller ingen vänta sig något annat av en idrott som har massor av år framför sig. Internationellt dröjer det länge för innebandyn innan det torkar bakom öronen och en blomma och en grattiskram från Elvy Söderström räcker mer än väl för såväl Per Lindfors som för Joakim Bäckström.
Killarna begär inte mer. Inte ett endaste dugg.

De vet mer än väl vilka spelregler som gäller. De är väl insatta i att innebandy är en bastard i mångas ögon. En uppkäftig uppstickare som snott halva namnet av en annan idrott, retfullt lockar talanger till att lattja med plastbollen och dessutom får hockeyfanatiker att göra ständiga spekulationer och jämförelser.
Hockeypamparna bör omedelbart lägga av med sånt.
Innebandy ska inte jämföras med något annat. Innebandy är just bara innebandy eller salibandy som finnarna säger och det ska definitivt inte göras några paralleller med varken ishockey eller fotboll.
Tänk att det är så många som fortfarande har så svårt att begripa det.

Festen i lördags kan dock ingen neka till. Oavsett tycke och smak. VM-finalen var något i hästväg och det var länge sedan jag besökte en stor idrottsarena med en sådan fantastisk inramning.
Det var blått och vitt överallt, några blå-gula klickar här och där och att Martin Olofsson fick ståpäls har jag full förståelse för. Själv satt jag och njöt i tre smaskiga perioder då hemmapubliken aldrig ville hålla käften.
Innebandy lockar nämligen få slipsnissar. Istället flertalet hängivna entusiaster och när majoriteten av gaphalsarna samlas under samma tak, när drygt 13 000 bänkar sig för VM-final och höjer rösten, blir resultatet enastående.

Då går vågen var tionde minut och då tvingas jag läsa på läpparna för att begripa vad bänkgrannen pratar om. Det var idrottsfest i Hartwall Arena, tusentals galna finnar och en stämning som som det var länge sedan jag upplevde.
Min gåshud infann sig redan vid första tekning och ska sanningen fram höll jag tummarna för Finland långa stunder. Tummar för att Sverige inte skulle döda finalen med tre snabba mål och på ett tidigt stadium förstöra den underbara atmosfären i Hartwall Arena.
Finland hade gett sig sjutton på att sälja sig dyrt och var snubblande nära att lyckas. Det gjorde mig lycklig och jag ångrar inte en sekund att jag offrade fem av mina arbetsdagar till innebandy-VM i Helsingfors.

Jag fick se Per Lindfors njuta från båset och skicka nävarna mot taket, se Martin Olofsson lufsa runt, fiska efter bollen, blixtra till och avgöra allt som bara han kan.
Jag fick se deppiga finnar som applåderade Sverige och jag fick dela hotellrum med ÖSK-profilen Mikael Söderström världens elakaste innebandyspelare.
Bara det var stort.
Jag lämnar Finland med ett leende och med en härlig känsla inombords. När sånt inträffar kan man inte vara annat än tacksam. Då finns det ingen jag vill byta med.
Då har jag världens bästa arbete.

ULF EKLUND

Mer läsning

Annons