Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gjorde bara pyttelite…

4-1 i arslet mot Djurgården i går kväll. Gäsp. Och jag tror att det är betydligt fler än bara jag som redan förträngt gårdagens småtrevliga tillställning. Det blev trots allt småtrevligt, hygglig underhållning och det gjorde inte ett dugg att stockholmarna vann solklart.
Bara pyttelite.

Annons

Vi fick se en betydelselös serieepilog som får godkänt. Faktiskt betydligt bättre än vad jag på förhand hade föreställt mig.
Två bra lag som vill spela ishockey. Måtte såväl Djurgården som Modo ta sig vidare till semifinal det är i så fall en seger för ishockeyn. Finns det någon rättvisa i världen tar Jims och Kentas lag var sin semifinalbiljett.
Sällan har jag sett så få sura miner efter en förlust i Kempehallen. Ingen jag småsnackade med efter slutsignalen var speciellt sugen att prata matchinnehåll istället om vad som komma skall och hur Modo ska överleva SM-kvartsfinalen.

Min egen slutspels- och segermedicin stavas Bäckman-influerad Brithén-hockey. Jag känner nämligen på mig att vass skridskoåkning och hypersnabba spelvändningar inte räcker för att nå fram till en underbar finalserie mot makalösa Färjestad.
Visst, det går inte att slå om helt och hållet nu. Det är jag väl medveten om, men att lyfta fram defensiven i ljuset, låta Pirro Alexandersson bestämma över massor och låta honom se så där lovande sur och målmedveten ut. Är Jim Brithén klok nog har han redan planerat för att så blir fallet.
Då har Modo ett jätteläge.
Jag tillhör skaran som inte har saknat Per Bäckman efter hans fyra sagolika år i Modo Hockey. Han gjorde ett fantastiskt bra jobb och ska ha all heder av det, men en femte säsong hade absolut blivit en för mycket.
Men nu; när hockey-Ö-vik laddar för slutspel, när ishockeyn börjar på allvar, när folk köar i sovsäck och vintern rinner ner i gatbrunnar får jag plötsligt ett stort Bäckman-behov.

Jag erkänner det här och nu. Naket och osminkat. Och jag håller alla mina tummar för att Jim Brithén, i dagar som dessa, lyssnar extra noga på just Pirro Alexandersson.
Han kan vara tvär, besvärlig och i mina ögon en social gåta. En mardröm för en journalist som ivrigt jagar fyndiga kommentarer att göra rubriker av. Men han kan ishockey det är jag bergis på och anledningen till att han ibland ser livsfarlig ut att bara säga hej till kanske möjligen beror på en enda sak:
Att han snudd på ständigt, när inte hästar travar, funderar på ishockey.
Han kan onekligen SM-slutspel. Han har lärt sig av såväl misstag som genidrag och han vet hur galet omkullkastade alla principer kan bli då slutspelsyran drar in i såväl bortarinkar som i Kempehallen.
Det är på fredag allvaret börjar och då är det fantastiskt att gårdagens skuggboxning lockade nästan 4 000 åskådare till Kempehallen.

Jag fick en aptitretare på Modos bortaspel i Scandinavium i söndags. Till och från såg det lovande ut. Ännu mer av den varan och Jims blixthockey kan kryddas med Pirros äckligt disciplinerade gnethockey.
För mig som bara skriver och alltid har facit i hand är det busenkelt.
Slå om till Pirros slutspelshockey när han trycker på knappen. När det är läge, när det är ledning, när det är tio minuter kvar, när majoriteten håller tummarna för motståndarlaget och vi Modofrälsta längtar efter sarg ut och en smart och nästan elakt feg icingpuck.
Tillräckligt många i dagens Modo-trupp har varit med och lärt sig för att skaka fram den kvaliteten när det som bäst behövs.
Extra mycket vill jag se än vad vi hittills fått under Jim Brithéns fantastiska debutsäsong i Modo Hockey.
Och på fredag i Delfinen vill vi inte se några kroppsfinter i egen zon.
Bäckman-influerad Brithén-hockey var det.


ULF EKLUND

Mer läsning

Annons