Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett riktigt toppjobb

ÖRNSKÖLDSVIK. Redan som tonåring fick hon lägga skidorna på hyllan.
Men Maria Östrand klagar inte – särskilt inte sedan hon slagit in på ledarbanan.
– Intressant att se vad som händer vid sidan om själva backhoppningen, säger Ö-viks-tjejen.

Annons

Pappa Ulf, farfar Birger och dennes bror Axel tävlade alla tre för Friska Viljor. Den senares färdigheter räckte ända till Garmisch Partenkirchen och OS 1936.
Inget märkvärdigt, alltså, att lilla Maria blott sex år gammal kastade sig utför stupet. Backhoppning har varit en del av hennes liv så länge hon kan minnas. Och är det fortfarande men nu på ett mer otippat sätt.
Jag hade inte ens tänkt tanken när Nils-Olov Westberg frågade, säger Maria Östrand.
Westberg är FV-ledare, eldsjäl och ansvarig för backhoppargymnasiet. Frågan? Vill du bli ansvarig för dambackhoppningen i Sverige?. Givetvis rena drömerbjudandet för en 20-åring som fortfarande kanske inte riktigt smält att den aktiva karriären fått avslutas i förtid.
Först tvingade ett medfött fel i ryggmärgen Maria Östrand till ett längre uppehåll, och eftersom hennes epilepsimedicin sägs påverka balanssinnet tvangs hon sedan ge upp en lovande hopparbana. SM-silvret från år 2000 blev både första och sista medaljen som senior.
Har i och för sig inte märkt av några problem med balansen, men det var lika bra att lyssna på läkarna.

ANNAT PERSPEKTIV
Östrand fortsätter utan överdriven sentimentalitet:
Klart det var trist att behöva lägga av. Fast att kunna följa med på det här sättet är det näst bästa.
I demember valdes hon in i skidförbundets backhoppningskommitté och rivstartade den nya karriären. Första uppdraget: att planera, finansiera och som lagledare följa med på Lady Grand Prix, vinterns största begivenhet för backhoppardamerna. Fyra deltävlingar avverkas i Österrike och Tyskland i denna motsvarighet till herrarnas världscup.
Maria Östrand hann själv delta två gånger, men fick nu ett helt annat perspektiv på tävlingen.
Oerhört intressant att se allt som händer runt själva hoppningen, säger hon. Jag fick ta hand om många saker jag inte reflekterat över tidigare.
Som vad då?
Gå på lagledarmöten och bestämma om högsta tillåtna fart, hålla i provomgångar och filma hopparna. Och när två av våra hoppare skadade sig var det jag som följde med till sjukhuset och tog kontakt med försäkringsbolag.
Miss av tyska läkare
Den svenska truppen bestod utöver Maria Östrand och tränaren Seppo Reionen av fyra aktiva, där FV-hopparen Linda Eriksson var en av dem som råkade illa ut. I andra deltävlingen stod Eriksson på öronen efter ett felskär vid nedlaget, och blev inte bara mörbultad. Vid hemkomsten till Ö-vik i söndags kunde läkarna tyvärr konstatera en spricka i axeln, något deras tyska kollegor missat.
Linda behövde inte gipsas och bör kunna vara med på SM i Gällivare i mars. Men fallet var olyckligt. Hon hade nog kunnat ta sig in bland de 10-15 bästa i GP-serien, säger Maria Östrand.
Nu blev det inte oväntat Helena Olsson från Sysslebäck som mest framgångsrikt försvarade de svenska färgerna. Den 18-åriga stortalangen noterade finfina raden trea, trea, etta, etta bäst av alla men blev bara trea i sammandraget, där totala hoppoängen avgör.

VAN VID MOTVIND
Hur som helst övervägde det positiva med resan. Inte minst för Maria Östrand. Att besöka en region där backhoppning även på damsidan är en livfull kultur var inspirerande.
Särskilt för någon som vant sig vid motvind på hemmaplan.
I år fick vi inte en enda krona i stöd från skidförbundet. Det är svårt att få sponsorer, och vi drabbas ännu hårdare än killarna.
Backhoppning för damer än en ganska marginell företeelse. Utöver sju-åtta elithoppare i tjugoårsåldern finns ett trettiotal yngre tjejer registrerade, men som Maria Östrand konstaterar: i de yngre åldrarna är de lika många som killarna.
Nu gäller det att ta vara på intresset som Helena Olssons framgångar kan skapa, säger hon. Vi måste jobba hårt med rekryteringen.

JUNIOR-VM I SIKTE
Här har hon själv en nyckelroll. Förtroendeuppdraget i förbundet är ettårigt, men Maria Östrand tittar gärna framåt. Dels för egen del hittills har jobbet verkligen givit mersmak dels för sporten i stort. Förhoppningen är att även damerna ska få vara med när junior-VM nästa år avgörs i Sollefteå, och att man får OS-status till spelen år 2010.
Det känns mer som varför inte än varför?. Jag vet att det finns dem som jobbar hårt för det.
Som Maria Östrand.

GUSTAF HÖÖK

Mer läsning

Annons