Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett möte med Sedins bakom murarna

/

Världens bästa har tränat stenhårt med OS-målet framför sig i åratal.

Men när det äntligen är dags har tvillingarna Daniel och Henrik Sedin, 33, tankarna och målsättningen någon helt annanstans.

– Just nu är det Stanley Cup vi är ute efter, säger Daniel Sedin.

Annons

Rogers Arena och skyskraporna speglar sig i False Creeks vatten.

Det är som om någon fått för sig att kasta ut ett mini-Manhattan i en sjö, omgett fasaderna med snöklädda bergstoppar, och samtidigt velat skona innevånarna från iskylan i ett vinterparadis och istället skänkt dem medelhavsklimat.

Det är ögonblicksbilden av den perfekta staden, med det perfekta ishockeytemplet, begåvade med det perfekta laget.

Vancouver är ishockeygudens mest fulländade verk – men den där mörka skuggan har återigen smugit sig in i Daniel och Henrik Sedins kvarter.

Utanför de två gigantiska skjutdörrarna till The Canucks omklädningsrum trampar åtta kameramän och dubbelt så många reportrar fram och tillbaka.

Tiden går.

Det börjar bli otåligt, och lite frustrerat.

Drevet vädrar blod.

Laget förlorar, tränaren är avstängd och vägrar prata och kaptenen skadad.

Mitt i belägringen, i början av korridoren 15 meter bort, går plötsligt en sidodörr upp.

Den där kaptenen med revbensbrottet och fingerfrakturen tar två snabba steg ut på betonggolvet.

– Hej, Henrik! Markus från Allehanda.

Henrik Sedin ser sig förvirrat om och svarar instinktivt.

– Ja, men hej! Hur är läget med er?, säger han och ler.

– Jo, det är bra med oss. Men hur är det med dig egentligen?

Frågan hela Vancouver vill ha svar på får luften att frysa till is.

Huvudpersonen skruvar lätt på överkroppen.

Precis där inser han misstaget.

Henrik Sedin kastar en snabb blick över sin högra axel, bort mot Vancouverdrevet, som för att försäkra sig om att ingen sett.

Han grimaserar lite besvärat, och säger sedan:

– Jag är hemskt ledsen, men jag får verkligen inte prata med er.

Stjärnan viker därefter in bakom murarna igen, innan någon annan har förstått vad som egentligen utspelat sig.

Det är mörkläggning.

Det första den nye tränaren, John Tortorella, gjorde när han tillträdde i juni 2013 var att dra ner den tunga järnridån över stadens ishockeylag.

– Det är stor skillnad. Det är bara som med er grej när ni kommer hit. Tidigare skulle man ställa upp på fler grejer. Skulle han (Tortorella) få reda på att vi stuckit iväg med svenska mediekillar ut på stan och så där, då skulle vi fått höra det dagen efter. Det har han helt klart stramats upp, säger Daniel Sedin.

Ingen pratar med någon endaste en utan att klubbens PR-avdelning gett sitt medgivande.

– Det är en sak som många kanske inte förstår hemifrån Sverige eller till och med andra lag här borta. Hur mycket bevakning det är och hur mycket det pratas om ishockey. Det är svårt att komma ifrån ishockeyn om man vill göra det, säger Daniel.

Mycket har också förändrats innanför väggarna, och det har gått fort.

– Vår förre tränare (Alain Vigneault) var väldigt lugn. Han sa inte så mycket. Det har varit en liten kulturkrock på så sätt.

Under Calgarymötet hemma i Rogers Arena den 18 januari blev distinktionen i ledarskapsfilosofi plötsligt knivskarp.

Den där prestigefighten, där bortalaget startade med sina goons i fjärdekedjan och där Tortorella svarade med samma mynt, blev kvällen när allt bubblade upp till ytan.

Alla visste vad som skulle hända.

Redan när pucken släpptes var slagsmålet i full gång.

I pausen rullade känslorna ut i direktsänd tv när Vancouvertränaren, i ett vansinnesutbrott, gick till fysisk attack mot Calgarys spelare och ledare utanför gästernas omklädningsrum.

– Jag tror det är det som gör att han är den tränare han är. Han är energisk och vill verkligen vinna. Som spelare så gillar man det. Han visar verkligen sina känslor. Det gick kanske lite över styr där, men så är det bara, säger Daniel Sedin.

När kanonerna tystnat och de sårade räknats hade John Tortorella en färsk avstängning på 15 matcher med tillträdesförbud till arenan i sin hand. Vancouvertränaren försvarade sig med att det handlade om omtanke för sina tvillingstjärnor.

– Han (Tortorella) ville inte att det skulle hända. Han ville väl … Alla har en uppgift i laget och det är inte vår uppgift att slåss, säger Daniel Sedin.

Men Sedinhatarna var inte sena att använda scenen som ett nytt slagträ.

Dem som kallat tvillingarna för systrar och Thelma och Louise fick ny energi.

Hade det inte varit coolare om ni tagit fajten och tystat det där snacket?

– Som jag sa så har man olika roller i ett lag. Det är inte vår uppgift att slåss.

Men, hade ni tagit fajten om ni stått där?

– Det vet jag inte. De hade två slagskämpar där ute så det hade nog blivit lite konstigt kanske. Det är bäst att bara hålla i. Jag tror vår tränare gjorde rätt.

Den där kaosmatchen kostade inte bara en tränaravstängning.

Den innebar även att Daniel fick klara sig utan brorsan Henrik som lämnade fighten med revbens- och fingerskadan.

En nästan tioårig svit på 679 matcher var över.

– Det är lite speciellt. Man har vant sig vid att spela med honom så mycket. Men, vi har haft matcher och perioder under de här tio åren när vi inte spelat tillsammans heller. Det är inte helt nytt. Vi saknar honom självklart för det är en fantastisk spelare.

Sviten har kallats The ironman streak här borta, ett skapligt epitet?

– Det är otroligt egentligen att han spelat nästan 700 matcher utan att vara skadad. Han har varit skadad men spelat sig igenom det. Det säger ganska mycket om hur han är som person.

De där händelserna i januari 2014 är bara ett utsnitt ur den välförpackade klubbens historia – men också ett bevis för staden och The Canucks dubbelnatur.

Allt sedan de välputsade hockeykvarteren restes i Vancouver på 1940-talet har det sett ut så här.

Kaos flyttar med jämna mellanrum in och bor granne med ishockeyguden.

Som Yin och Yang har de jagat varandra, ibland lågmält och halvt ointresserat.

Ibland mer hätskt.

Som de där svarta nätterna 14 juni 1994 och 15 juni 2011 när himlen färgades röd.

Två gånger har laget haft chansen att serva hem den där bucklan i en sjunde och avgörande match på hemmaplan.

Två gånger har läget bränts och Stanley Cup-finalen blev gnistan som tände vansinnet.

Två gånger när staden brann.

Det var två nätter som äntligen skulle bli det sista beviset för stadens perfektion, men istället blottade den avgrundsmörka sidan.

Det är inget supportrarna talar högt om, och ingen vill gärna se sambandet.

Klart är dock att de där hockeyfinalerna vilar som ett ok över hela samhället.

Nästan tre år efter den senaste Stanley Cup-kraschen är såret hos tvillingarna Sedin fortfarande vidöppet.

– Det är oerhört alltså. Man har ju insett hur otroligt svårt det är att ta sig dit och vi har två chanser att avgöra. Hade vi vunnit där då kanske man hade … Allt kanske hade varit som vanligt. Vi kanske hade varit hemma i Sverige. Jag vet inte, men så är det, säger Daniel Sedin.

Kommer den där finalen upp i tankarna fortfarande?

- Inte lika mycket nu, men åren efter. Självklart. Det är väl så när man förlorar de där viktiga matcherna. De brukar sitta kvar i minnet.

När nu övriga hockeyvärlden och Vintersportskanada laddar för OS i Sotji är det inte ryssguldet som driver Daniel och Henrik Sedin på jobbet dag efter dag.

Den där Stanley Cup-bucklan och den nästan maniska jakten på den överskuggar OS-snacket.

– Vi vann OS-guld (2006) och VM-guld (2013), vår största önskan nu är att vinna Stanley Cup. Då har vi vunnit det största man kan göra som hockeyspelare. Sedan om vi får beröm eller inte det struntar vi i. Vi vill att laget ska vinna som vi spelar för. Just nu är det Stanley Cup vi är ute efter, säger Daniel Sedin.

Målet i Sotji är ändå guld, och Daniel Sedins recept är att inte falla i samma fälla som dåvarande förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson gjorde i Vancouver 2010.

– I ett lag måste man ge vissa spelare fortroende att spela lite mer.  I OS 2006 spelade jag och Henke i en fjärdekedja och Foppa och Sundin hade mycket istid. Men jag tror det är ett måste om man ska kunna vinna.

Hur det nu än är har den där Stanley Cup-missen 2011 styrt framtidsplaneringen för tvillingarna fram till 2018.

– Hade vi vunnit Stanley Cup nu så hade vi kanske inte skrivit på fyraårskontraktet liksom. Då kanske vi bara skrivit på två år. Men vi kände att vi har ett lag för att vinna här borta och vi vill ha chansen att göra det.

Efter 13 år i Nordamerika börjar Sverige, Örnsköldsvik och den där tidigare hemstaden att blekna.

– Det blir mindre och mindre tycker jag. Jag tycker alltid att det är kul att komma hem på somrarna och så där. Att träffa familj och så där. Men, just det här matmässiga och allt sånt där runtomkring, där har jag ingen som helst hemlängtan.

När Vancouver gått in på sitt 44:e NHL-år har staden fortfarande inte vunnit koppen, men två svenska tvillingars hjärtan.

– Hade du frågat för fem år sedan så hade vi nog sagt att vi vill flytta hem. Men, det blir ett tuffare och tuffare beslut att ta. Barnen blir äldre och de skaffar massa kompisar. Vi har också kompisar utanför hockeyn som vi trivs med.

Om Sedins sedan levererar det sista beviset lär de knappast behöva fundera på om kärleken är besvarad: De lär få ett eget monument i hockeygudens kvarter och samtidigt blåsa bort den där skuggan - för all framtid.

Namn: Daniel Sedin.

Ålder: 33.

Klubb: Vancouver Canucks.

Namn: Henrik Sedin.

Ålder: 33.

Klubb: Vancouver Canucks.

Tävlar i OS: gruppspel:12 februari 18.00, Sverige-Tjeckien, 14 februari, Sverige-Schweiz 13.30, 15 februari 18.00, Sverige-Lettland, 18 februari-19 februari, kval/slutspel, 20 februari kvarsfinaler, 21 februari, semifinaler, 22 februari, bronsmatch. 23 februari final.  

Främsta meriter: OS-guld 2006, VM-guld 2013.

Chans till guld: 25 procent.

Chans till medalj: 50 procent.

Kommentar: Tvillingarna Daniel och Henrik Sedin visade i VM hur bra de är och förde blågult till guld. Om Sverige ska ha någon chans till OS-medalj måste de upp på samma nivå, eller ännu bättre. Henriks skada oroar och det är viktigt att han kan leverera.

Mer läsning

Annons