Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Det krävs mer än en statlig utredning för att rädda journalistiken

Besvikelsen lär vara stor hos många i mediebranschen som på måndagen höll andan inför presentationen av den länge efterlängtade medieutredningen.
Hoppet har varit desto större, att denna utredning ska presentera förslag som på något vis skulle kunna rädda branschen. I stället presenterades vad flera omnämnt som "dödsstöten mot andratidningarna".

Annons

Men. Medieutredningens syfte har aldrig varit att rädda branschen. Det har varit att säkerställa att medborgarna även i framtiden kan ta del av kritisk granskning av makten. Syftet har också varit att skapa förutsättningar för journalistik i områden som i dag är mer eller mindre bortglömda och underbevakade. Allt i enlighet med synen på journalistik – och då särskilt den lokala journalistiken – som bärare av demokratin.

Och visst har utredaren Anette Novak gjort ett gediget jobb utifrån de direktiv som delades ut av kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) precis i början av hennes ministerperiod.

Hittills har presstödet utgått från upplaga. Om de nya förslagen klubbas i riksdagen kommer stödet i stället att utgå ifrån produktionskostnader. Det är detta som självklart oroar alla som vill rädda kvar mindre tidningar på orter som fortfarande har mer än en dagstidning. Glädjande är det för mindre aktörer med enbart digitala plattformar som nu ges möjlighet att få en bit av statens kaka.

Samtidigt vill utredningen att det ställs högre kvalitetskrav än i dag. Det rör sig om andel redaktionellt material och hur stor del av det som är unikt, men också om att leva upp till journalistiska etiska principer. Extra stöd ska också kunna ges åt den som satsar på ökad tillgänglighet för till exempel funktionshindrade.

En av de mer kontroversiella delarna i utredningen är den som handlar om just dessa krav, och utredningens hela syfte – att upprätthålla journalistiken som bärare av demokratin. Därför föreslås också att den som vill ha presstöd måste leva upp till radio- och tv-lagens demokratiparagraf, vilket skulle utesluta alla medier som inte tydligt tar avstånd från yttringar som går emot grundläggande värderingar om alla människors lika värde.

Det är modigt att föreslå detta, även om det lär komma högljudda protester inte minst från de medier som genom detta kommer att uteslutas. Det är till exempel ytterst tveksamt om tidskriften Nya Tider kommer att få behålla sitt presstöd om denna skrivning går igenom. Det är bra. Statens pengar ska inte användas till att stötta spridning av rasistisk propaganda.

Det finns ändå anledning att höja ett varningens finger vad gäller just kravställningen på de medier som ska ha rätt till stöd. Inte minst måste det finnas väldigt tydliga mått på vad som är tillräcklig kvalitet. Det är också riskabelt att överlåta bedömningen åt personer i mediebranschen. Möjligen har man sneglat på det pressetiska systemet där självsanering visat sig fungera väl under lång tid. Frågan är om det kommer att fungera lika väl när det handlar om att fördela pengar som man själv eller en bundsförvant gör anspråk på?

Kanske oro i onödan, men en lösning skulle kunna vara att nämnden har representanter både från politiken och branschen.

Mindre kontroversiellt men bra är förslaget om att satsa på medie- och informationskunskap i flera delar av samhället, däribland skolan. I ett nytt medielandskap ställs högre krav på mediekonsumenten, inte minst när det kommer till källkritik. Då är det av yttersta vikt att medborgarna ges kunskap och möjlighet att sovra i det enorma informationsflödet, och lär sig att skilja på vad som är sant och vad som inte är det. Floden av desinformation som sköljer över nätet är ett stort demokratiproblem.

Det finns också en del i utredningen som talar om vikten av att alla har tillgång till fungerande internet. Det är ju bra, men knappast någon har några invändningar mot detta krav. Varenda politiker har de senaste tjugo åren talat om självklarheten i att varje medborgare ska ha tillgång till bredband var än hen bor i landet. Därifrån till att faktiskt genomföra den utbyggnad som krävs tycks steget vara för långt.

Sammanfattningsvis kan sägas att utredningen sätter fingret på många av de utmaningar som journalistiken (obs, inte mediebranschen) står inför. Den föreslår också en rad konstruktiva lösningar, även om många av dessa är mer i form av parenteser än skarpa lagförslag.

Dock fattas: pengar. Det nya mediestödet kommer i kronor och ören att vara obetydligt större än i dag. Fler ska dela på kakan.

Dessutom föreslår utredningen att nya utredningar tillsätts, bland annat en om finansiering av journalistiken.

Nej, medieutredningens förslag kommer inte att rädda vare sig branschen eller journalistiken. Snarare är den startskottet för en debatt som troligtvis kommer att pågå betydligt längre än till den 1 januari 2018, det datum då det är tänkt att det nya mediestödet ska sjösättas. En debatt som kommer att omfatta fler politikområden, såsom skola, försvar, infrastruktur och näringsliv, och förhoppningsvis utmynna i nya konstruktiva förslag och även ekonomiska satsningar.

LÄS MER: Hela utredningen finns att läsa här.