Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Är det verkligen nyval vi vill ha?

Annons

Januariavtalet, januariöverenskommelsen, eller JÖK:en som vissa väljer att kalla den. Många namn, men trots det inget kärt barn. Väljarna är missnöjda enligt färska mätningar, men också partierna är det. Kanske framför allt oppositionspartierna som ständigt söker orsaker att fälla regeringen, men missnöje finns också i de partier som ingår i överenskommelsen.

Att S-väljarna är missnöjda är en lågoddsare, givet att C och L fick igenom så pass många krav att den förda politiken delvis är mer marknadsliberal än den som Alliansen förde.

Att Jonas Sjöstedt och hans väljare är missnöjda är också givet då V plötsligt ställts utanför det budgetsamarbete som man hade med regeringen under förra mandatperioden.

Att M och KD-ledningarna är missnöjda är också begripligt sett till att de ställts utanför makten, men att deras väljare är det är mindre begripligt, av samma anledning som det är självklart att S-väljarna är det.

Att SD är missnöjda är självklart, eftersom hela deras livsluft är missnöje.

Att Liberalerna och Miljöpartiet är missnöjda är också begripligt eftersom de, liksom Socialdemokraterna, förlorar både förtroende och väljare på arrangemanget.

På så vis är det alltid enklare att vara i opposition än att vara på insidan av makten, eftersom med makt kommer ansvar och det är inte alltid lätt att fullt ut ta eller känna ansvar för en förd politik som man inte riktigt känns vid. Något som särskilt finansminister Magdalena Andersson (S) tycker om att påminna om när hon gång på gång förmedlar att om S haft egen majoritet skulle man fört en helt annan politik.

Det är också väldigt mycket lättare att vara kritisk när man står utanför och tittar på än det är när man måste agera i svåra situationer och försöka tillfredsställa många olika viljor.

Men den som vet något om förhandlingar vet också att en lyckad förhandling slutar med att båda parter är lite missnöjda, eller i varje fall med att ingen får precis som den vill ha det. Det är det som är en förhandling. Man ger och tar. Alla parter måste kompromissa.

Det kan vara läge att påminna om hur det parlamentariska läget faktiskt såg ut efter valet, och att januariöverenskommelsen trots alla sina brister är det bästa som då gick att åstadkomma för att lyckas bilda en regering.

Och med den tidsödande regeringsbildningen i åtanke är det också läge att ställa frågan vad oppositionen har att erbjuda i stället. Inte minst är det en fråga att ställa till Jonas Sjöstedt (V) som inte har gett upp tankarna på att fälla regeringen. Tror han att ett rent vänsterblock skulle få så pass många mandat att C och L skulle kunna manövreras bort från makten? Det finns ingenting som tyder på det.

Att KD och M kan tänka sig att bilda en konservativ regering med stöd av SD ligger närmare till hands, vilket i sig är märkligt sett till uttalanden som både Kristersson och Busch-Thor gjorde om SD så sent som strax före valet 2018. Men faktum kvarstår.

Ett nära förestående nyval skulle ge oss ungefär samma knöliga parlamentariska situation som vi hade innan januariöverenskommelsen kom till. Att provocera fram en regeringskris och därmed nyval vore inte att ta ansvar för Sverige.

Däremot bör det inom ramen för Januariöverenskommelsen finnas utrymme för alla de partier som undertecknat den, liksom oppositionspartierna, att faktiskt tala om vad det egna partiet vill. Dela med sig av sina visioner och en berättelse om vad för slags land man vill att Sverige ska vara.

Detta har de flesta partier varit riktigt dåliga på de senaste åren, och om ingen uppryckning sker kommer resultatet av valet 2022 knappast att ge enklare förutsättningar vid nästa regeringsbildning. Däremot kan det bli väldigt mycket svårare.