Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Varit en jäkla omställning"

/
  • Även om det händer att han saknar hockeyn ibland så trivs Pierre Hedin med tillvaron som student.

Möjligheten att spela för Modo Hockey fick honom som ung att lägga ner studierna – men när karriären tog slut bestämde sig Pierre Hedin för att återuppta dem.

Det skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort.

– Jag trodde att jag hade fått för många smällar mot huvudet och helt enkelt inte skulle klara av det men jag kom som tur är in i det så småningom, säger han.

Annons

Vi börjar med att gå tillbaka ungefär två år i tiden.

Till den 25 november 2011 närmare bestämt.

Klockan börjar närma sig sju och i Eon Arenas innandöme håller Pierre Hedin och hans lagkamrater i Timrå på att göra sig i ordning inför kvällens match mot Linköping.

Vad han inte vet är att det kommer bli hans sista.

Matchen är bara fem minuter gammal när olyckan som skulle komma att innebära slutet för hans karriär inträffar.

Han står framför egen kasse när Robin Figren tappar balansen och kraschar rakt in i honom.

Medan Robin snabbt är uppe på skridskorna igen vrider sig Pierre i smärtor.

Att det gjorde ont var inte så konstigt.

Hans högerknä var nämligen fullständigt söndertrasat.

Sex veckor senare, när svullnaden hade lagt sig, blev han opererad.

– De gjorde vad de kunde men menisken, ledbandet, korsbandet, ledytan, ja allt egentligen, var sönder, och de fick kapa av en bit av underbenet och sätta in fyra spikar, två skruvar och en platta, säger Pierre.

Trots det försökte han att ta sig tillbaka.

Till slut tvingades han emellertid att ge upp.

– Det är klart att man hade velat avsluta på sina egna villkor, och jag ser ingen anledning till varför jag inte skulle kunna spela nu om det inte vore för skadan, min gamle vapendragare Per Hållberg håller ju fortfarande på, men jag hade inte något val.

Än i dag har han problem med knät.

– Det knäpper och knakar om det hela tiden och det är inte mycket jag kan göra. Jag hoppades att jag i alla fall skulle kunna spela innebandy och fotboll med kompisarna men det går inte. Jag kan inte ens jogga utan att det svullnar upp.

Under sin rehabiliteringsperiod hade han börjat planera för ett liv efter hockeyn ifall knät inte skulle bli återställt.

– Jag har aldrig haft något annat jobb än det som hockeyspelare och visste inte riktigt vad jag skulle göra, men jag kunde ju i princip inte göra någonting de sex veckorna före operationen eller de sex veckorna efter den utan låg mest på soffan och funderade, och till slut bestämde jag mig för att börja studera psykologi.

Nu är han inne på det andra året av sina studier.

– Det är klart att jag saknar hockeyn ibland men det mentala är något som alltid har intresserat mig och det känns verkligen helt rätt.

Lätt har det däremot inte varit.

– Nej, det har varit en jäkla omställning för mig, säger Pierre och fortsätter:

– Jag hade inte pluggat sedan jag gick i gymnasiet, utan levt för hockeyn, och visste inte alls vad jag skulle förvänta mig. Och naturligtvis misslyckades jag på den första tentan. Då började jag tvivla på mig själv och trodde att jag hade fått för många smällar mot huvudet och helt enkelt inte skulle klara av det. Men jag kom som tur är in i det så småningom och sedan dess har det gått bra.

Att han inte började plugga tidigare är inget han ångrar.

– Jag har svårt att se hur jag skulle ha kunnat kombinera hockeyn med studier, säger han och tillägger:

– Att spela på elitnivå är oerhört krävande. Man har tre matcher i veckan, sedan ska man återhämta sig fysiskt och förbereda sig psykiskt mellan dem, och det krävs fullt fokus. Precis som när man pluggar inför en tenta.

Drömmen är att i framtiden arbeta med idrottare.

– Jag är öppen för det mesta men det hade varit roligt.

Kontakt med idrottens värld har han fortfarande.

– Jag brukar gå och kolla när Modo spelar om jag har tid, är engagerad i Friska Viljors alpina sektion och håller i projektet Alla på snö. Sedan håller ju döttrarna på med några idrotter, det är allt från innebandy till slalom, fotboll och friidrott, så det blir en hel del skjutsande också.

Spelar ingen av döttrarna hockey?

– Nej. De såg den där matchen som jag skadade mig i på tv och jag tror att de blev avskräckta. Vår yngsta dotter brukar svara "aldrig!" när jag frågar om de vill sticka till rinken och åka skridskor.

Mer läsning

Annons