Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Skolan passar inte för många av våra barn och elever"

/
  • Hon blev lärare för yrkeselever på Parkskolan och upptäckte hur smarta många elever var trots att de inte kunde visa det i skolan eller i betygen. Det var där hennes grävande började. Vad var felet? Var det fel på läraren eller fel på eleverna eller var det ett systemfel i skolan?
  • Först doktor, sedan docent och vice dekan. Nu kan Lena Boström titulera sig Professor i Pedagogik.
  • Sedan första maj 2016 är Lena Boström Professor i Pedagogik vid Mittuniversitetet i Sundsvall

För drygt trettio år sedan fick Lena Boström, då nybakad lärare, sitt första jobb på Parkskolan i Örnsköldsvik. Det var då och där som nyfikenheten kring pedagogik och olika lärstilar väcktes.
– Jag såg att eleverna kunde så himla mycket mer än vad de kunde visa, både i skolan eller i betygen, säger Lena Boström

Annons

Lena Boström är uppvuxen i ett skogs- och jordbrukarhem i Anundsjö som ett av fyra syskon. Föräldrarna hade bara sexårig folkskola men Lena älskade att läsa böcker, att fördjupa sig i olika ämnen.

Hon gick naturvetenskaplig linje på Nolaskolan, Örnsköldsvik och fortsatte direkt med lärarutbildningen i Umeå. Hon valde ämneslärarutbildningen och de ämnen som hon tyckte var roliga, svenska, historia och religion.

Första jobbet var på Parkskolan (gamla yrkesskolan) i Örnsköldsvik. Hon blev lärare för väldigt många yrkesklasser och upptäckte hur smarta många elever var trots att de inte kunde visa det i skolan eller i betygen.

– Det var där mitt grävande började. Vad var felet? Var det fel på mig (läraren) eller fel på eleverna eller var det ett systemfel i skolan?

Det hon kommit fram till är att det finns ett systemfel i skolvärlden. Skolan passar inte för många av våra barn, ungdomar och elever. Hon tror att skolan skulle kunna förstå barnen på helt andra sätt än de gör, att skolan skulle kunna erbjuda eleverna en helt annan typ av undervisning än vad de gör.

– Det är vad som drivit mig. Från det jag mötte i yrkesklasserna på Parkskolan, funderingarna kring varför det inte fungerade med hur jag lagt upp undervisningen. Det har varit en fantastisk resa. Att upptäcka hur jäkla smarta eleverna kunde vara i andra sammanhang och börja grubbla på varför vi inte lyckades locka fram det här i skolan.

Det var först i samband med en ledarskapsutbildning 1993-94 som Lena Boström kom i kontakt med forskning för första gången. På den tiden var det fortfarande möjligt att göra forskarutbildningen vid sidan av, utan att ha en doktorandtjänst. Lena var nyfiken och ville kolla om det fungerade, det hon hade börjat testa i praktiken på sina elever på Parkskolan och började forskarutbildningen.

– Jag ville helt enkelt kolla om mina teorier höll rent vetenskapligt.

Lena disputerade i pedagogik 2004 och fick senare jobb på specialpedagogiska skolmyndigheten. Till Mittuniversitetet kom hon 2009. Ganska snart blev hon rådd att söka en docentur.

Docent i pedagogik blev hon 2011, det var först då som tankarna på att kunna fortsätta den akademiska karriären dök upp.

– Först blir man doktor, sedan kan man bli docent. Det innebär ungefär fyra års heltidsforskning efter avlagd doktorsexamen. Först därefter började jag tänka att det faktiskt fanns någonting mer. För att bli professor måste man prestera ännu mer än jag redan gjort. Det finns tre saker som bedöms, tre olika ben kan man säga.

– För det första hur mycket forskning man producerat, det så kallade vetenskapliga benet. Det andra är det pedagogiska benet. Man ska vara en duktig pedagogisk ledare. Sedan finns ben tre som kallas det tredje uppdraget. Det innebär att man ska kunna föra ut informationen om vår forskning i artiklar, vid konferenser, producera undervisningsmaterial. Vi ska kunna nyttogöra vår forskning helt enkelt.

Vad är det du brinner starkast för i pedagogiken?

– Det är helt klart skolfrågorna, just nu två specifika frågor. Specialpedagogik och fritidshemspedagogik. Det är områden där vi behöver bedriva forskning.

– Som professor måste jag jobba för att söka forskningsmedel och hitta finansiärer för olika projekt. Det är vad jag driver just nu.

Som professor fortsätter du att forska eller leder du bara forskningsstudenter?

– Båda delarna, som professor har jag en viss tid garanterad för just forskning

– För mig blir det lite lugnare nu. Det känns skönt. Jag har lovat barnen att inte jobba 60-70 timmar i veckan hädanefter, bara 48. Det skrattar de gott åt.

Nu ser du fram mot att kunna jobba som professor till pensionen.

– Absolut! Jag tror att vi som disputerat i pedagogik skulle kunna jobba hur länge som helst. På skolans område skriker de ju efter kompetens. Min ambition är att fortsätta i nio år till, jag tycker ju att det är så roligt.

– Sedan får man bli emeritus, ha lite uppdrag vid sidan om och fortsätta som pensionär.

Mer läsning

Annons