Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Först helikopterolycka sedan måsattack – vilket oflax

/

En halv tand avslagen, ett blåöga och en stukad handled. Nu väntar jag bara på nästa olycka.
Nu undrar ni säkert vad jag har varit med om. Det är ingenting, tyvärr så vanligt förekommande, som en misshandel eller en trafikolycka. Även om en helikopter kan räknas som ett trafikerande fordon.

Annons

Det började en kväll vid sonens tandborstning.

"Gapa som en krokodil", säger jag och visar själv mina tänder.

I samma stund försöker sonen som leker med Stora vinden, en stor grön helikopter, att lossa vattentanken. Handen slinter och helikoptern far i väg med en fart av sällan skådat slag och kraschlandar rakt i min mun. Fräsande spottar jag ut en halv tand och med ringande huvud kallar jag in en pappa som får avsluta kvällens tandborstning.

Jaja, det är inte alla som kan säga att de varit med om en helikopterolycka – och den enda skråma jag fick var en halv tand som lossnade. Tandläkaren skrattar och säger att det är tur att jag har humorn kvar och frågar sen om jag är försäkrad.

Gulp. Här ska nämligen rotfyllas och byggas i en tandlagningsrädds kvinnas mun.

Redan här känner jag mig som en olycklig otursfågel som råkat ut för något av det mest osannolika. Och apropå otursfåglar. Man kan lugnt säga att min oflax ännu inte var över.

Bara fyra dagar senare promenerande hemåt från stan kommer olycka nummer två flygande. Glatt går jag uppför backen och tänker att det här blir ett bra farväl av staden som jag bott i under elva år. Med bara en arbetsvecka kvar är jag redo för sommar och flytt till ny stad. Livet leker. Och plötsligt, likt ett attackflygplan, dyker en skrikande vit best upp i skyn och med breda vingar närmar den sig snabbt en redan fågelrädd kvinna som inte vill något ont.

Jag duckar, men måsen vänder med ett gällt skrik. Jag ser upp i de genomonda ögonen och lyfter upp armarna och ökar på mina steg. Med ett svisch sveper monstret över armen och jag bannar det faktum att jag inte har en handväska med mig för att försvara mig. Paniken stiger. Jag hör måsen vända än en gång och attack nummer tre kommer allt närmare på läskigt låg höjd. Jag duckar och börjar springa och krasch – så ligger jag med ansiktet mot asfalten.

Snabbt skrapar jag ihop resterna av mig och glasögon och springer med blodet droppande till en skyddande tunnel. Jag ringer hem och mannen får åter igen rycka ut.

I bilen kommer frågan – vad var det som hände? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ska jag ljuga eller ärligt bekänna mig besegrad av en fågel? Med ett hulkande skratt får jag ur mig: "Det va-a-a-ar e-en fiskmås!"

Med tvättat sår, bandagerad hand och värktabletter i kroppen kan jag inte låta bli att undra – vad kommer att hända härnäst? Olyckorna som jag råkat ut för går inte ens att förutspå! Min man funderar på att linda in mig i bubbelplast. Kollegor ber mig att stanna hemma i soffhörnet. En vän säger att all otur beror på min stundande flytt och att det är självaste staden som hämnas. Själv hoppas jag att det bara var en otursvecka, som nu är slut. Men nog kollar jag in alla mystiska flygfän en extra gång, med stängd mun och handväskan med.

Mer läsning

Annons