Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Framgångarna har nästan dödat hans intresse

/
  • Fredric Wedin älskar sitt jobb.

Musiken har kommit att bli hans liv.

Framgångarna som konsertarrangör har dock nästan dödat Fredric Wedins intresse för den.

– Den enda gången jag verkligen njuter av att lyssna på musik är när jag är ensam hemma och inte måste jobba utan kan hälla upp ett glas vin och slå på vinylspelaren en stund. Fast det är inte ofta det händer, säger han.

Annons

Efter att ha tagit hit artister som Lars Winnerbäck, Peter Jöback, Salem Al Fakir, Bo Kaspers orkester, Jerry Williams, Kent, Daniel Lemma, Petra Marklund, Lill Lindfors, Orup, Lena Philipsson, Björn Skifs, Amanda Jensen, Thomas di Leva, Brolle, Tomas Ledin, Uno Svenningsson och Gyllene Tider vet de flesta vem han är.

Vad många däremot inte vet om Fredric Wedin är att han i unga år spelade gitarr i ett band uppkallat efter ett potensmedel och skrev låtar.

Någon artist eller låtskrivare blev det dock inte av honom.

– Jag började faktiskt på Musikmakarutbildningen här i Örnsköldsvik fast insåg ganska fort att det inte var något för mig, jag ville jobba inom branschen men är alldeles för mycket entreprenör för att ha tålamod att sitta och vänta på en hit som kanske aldrig ens kommer, och efter att ha erbjudits ett jobb av Warner music i Stockholm där jag hade praktiserat bestämde jag mig för att hoppa av, säger Fredric, som fick i uppdrag att marknadsföra bolagets svenska artister, och fortsätter:

– Det var otroligt lärorikt, branschen genomgick sin tuffaste tid någonsin, det var i samma veva som folk slutade köpa skivor, och jag är väldigt tacksam för att jag fick vara med om det. Det var den bästa skolan jag hade kunnat gå och jag lärde känna mycket människor.

Efter åtta år i Stockholm vände han hemåt.

– Jag träffade min fru när jag bodde där, hon jobbade också på Warner Music, och vi ville inte uppfostra våra barn där. Så när vår son föddes sa vi upp oss, flyttade hit och byggde ut sommarstället som vi hade ute på Nötbolandet så att vi kunde bo där året runt.

Han ville däremot inte lämna musikbranschen och efter att ha rådfrågat några av de som han lärde känna inom branschen under sina år i Stockholm bestämde han sig för att bli konsertarrangör.

Det gick bättre än han någonsin hade vågats hoppas.

Hans första konsert med Kent i Swedbank Arena lockade storpublik.

– Det var nervöst innan, jag visste ju inte alls vad jag skulle förvänta mig, men det gick bra. Vi sålde rejält med biljetter.

Hur lyckades du att få hit Kent? De var ju ett av Sveriges absolut hetaste band då.

– Det var tack vare mina kontakter. De skulle egentligen ha åkt till Umeå i stället men hon på Warner Music som anställde mig är gift med killen som planerade deras turnéer och han visste att jag behövde en bra start så han övertalade dem att skita i det och komma hit i stället.

Sedan dess har det bara rullat på.

– Ja, det får man väl ändå säga, säger Fredric och tillägger:

– Jag har ju aldrig åkt på någon riktig smäll utan gått plus vartenda år och hela tiden ökat i omsättning. Mer kan man nästan inte begära.

Vilken av alla dina konserter är du mest nöjd med?

– Den första med Petra Marklund. Inte bara för att jag lyckades få hit henne när hon var som allra hetast efter "Så mycket bättre" utan även för att vi bara behövde betala en spottstyver.

Finns det någon artist som du drömmer om att ta hit?

– En massa! Det hade till exempel varit jävligt kul med Van Morrison och Peter LeMarc.

Nu för tiden arrangerar han inte bara konserter utan arrangemang av alla dess slag och hyr även ut utrustning.

För en tid sedan köpte han dessutom festivalområdet intill Skuleberget.

– Örnsköldsvik har blivit ett naturligt stopp för turnerande artister under vintertid i och med arenan. Min målsättning är att göra Skule till ett lika naturligt stopp för dem på somrarna.

Arbetet inför nästa års premiärkonsert är redan i full gång.

– Jag tror att jag kan utveckla Skule till ett norrländskt Dalhalla, det är ju en fantastisk plats och inom tio mils avstånd finns det ett par hundratusen människor, men jag måste få en lika bra start som jag fick i Swedbank Arena. Jag kan med andra ord inte ta dit vilken artist som helst utan måste hitta en som kan hjälpa mig att sätta ett bra avtryck och jag håller på att undersöka vad det finns för alternativ.

Att han brinner för sitt arbete råder det inga som helst tvivel om.

Framgångarna har dock haft ett pris.

– En av anledningarna till att jag och frugan flyttade upp hit var att vi båda ville jobba mindre och få mer tid för varandra och våra barn, säger han och tillägger:

– För henne har det blivit så men för mig har det blivit precis tvärtom. Jag jobbar mycket mer nu än vad jag gjorde förut. Jag brukar jobba mer eller mindre oavbrutet från det att jag lämnat barnen på skolan strax innan åtta på morgnarna tills jag hämtar dem vid fyra på eftermiddagen och när Linda kommer hem från jobbet vid sex på kvällen så brukar jag sätta mig och jobba några timmar till. Sedan blir det mycket tid i telefon, jag måste vara anträffbar mer eller mindre hela tiden, och en hel del resande. Så för mig handlar vardagarna mest om överlevnad.

Hans musikintresse har dessutom tagit skada.

– Ja, det har det verkligen gjort, säger han och fortsätter:

– Förr spelade jag själv i ett band och lyssnade mycket på musik men jag har knappt hållit i en gitarr sedan jag slutade spela och lyssnar på musik på ett helt annat sätt nu. Visst försöker jag att hänga med och hålla koll på vad som är nytt men jag känner inte alls samma upptäckarglädje längre utan lyssnar nästan bara på sådant som jag har hört förr. Den enda gången jag verkligen njuter av att lyssna på musik är när jag är ensam hemma och inte måste jobba utan kan hälla upp ett glas vin och slå på vinylspelaren en stund. Fast det är inte ofta det händer, på sin höjd en gång i månaden, och när jag går på en konsert så gör jag det mest i studiesyfte och tittar mer på allt runt omkring än vad som händer uppe på scenen.

Ångra att han gav sig in i musikbranschen har han dock aldrig gjort.

– Verkligen inte! Jag har det jävligt bra. Visst är det slitsamt, och jag börjar ju inse att jag inte kommer orka köra på i det här tempot hur länge som helst, men det är förbannat roligt också. Jag njuter kanske inte av musiken på samma sätt som de som är där och lyssnar gör, jag brukar ju ha fullt upp med annat under konserterna, men jag mår bra av att se dem njuta.

Mer läsning

Annons