Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag kommer aldrig sluta åka skidor"

/
  • Längdskidåkaren Anna Haag fyller 30 år.
  • Anna Haag och sambon Emil Jönsson fotograferade på Idrottsgalan tidigare i år.
  • Anna Haag var med och tog guld i stafett i OS i Sotji och fick senare ta emot Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Elitidrottaren Anna Haag har varit med om såväl stora framgångar som jobbiga motgångar, men aldrig tappat gnistan. Hemligheten bakom denna obotliga optimists drivkraft är att den kommer inifrån.

Annons

Anna Haag är längdskidåkaren som OS-debuterade i Vancouver 2010 och kammade hem silver både i dubbeljakten och damernas sprintstafett. Fyra år senare i OS i Sotji tog hon guld i stafett och förärades samma år Svenska Dagbladets bragdmedalj tillsammans med sina kamrater i stafettlaget.

– Dessa häftiga upplevelser är otroligt viktiga för drivkraften. Har man upplevt den totala lyckan efter att ha uppnått det mål man länge strävat efter och för en gångs skull blivit nöjd, vill man uppleva flera storslagna ögonblick, säger hon.

Samtidigt betyder elitidrotten mycket slitgöra och tuff träning nästan jämt.

– Oftast är det väldigt roligt att träna, men det finns stunder då jag undrar vad jag håller på med. När vi under träningspassen exempelvis springer eller åker rullskidor ‘man mot man’ blir det tufft både fysiskt och psykiskt. Vi är utpräglade tävlingsmänniskor som vill göra vårt bästa och utmana kroppen. Jag kan bli väldigt nervös.

Då gäller det att gå in i sig själv, fokusera och tänka att alla andra är minst lika nervösa.

– Då kan det släppa lite.

Under karriären har hon varit med om en del motgångar. I skid-VM 2015 i Falun såg hon första tävlingarna från tv-soffan hemma sjuk i influensa. Ändå kom hon till start i det sista loppet och gjorde så gott hon kunde. Inombords bestämde hon sig för att satsa allt för att komma tillbaka.

– Alternativet var att tänka på hur orättvist det var och lägga sig och gråta. Men jag är en obotlig optimist.

Optimismen är sprungen från föräldrar som uppmuntrade henne att testa allt, fast övertygade om att hon klarar det mesta.

– Att misslyckas var helt okej, bara att prova igen. Mina föräldrar peppade och motiverade mig utan tillstymmelse till press. Jag blir mörkrädd när jag ser vilken press dagens barn blir utsatta för i barnidrott. Det sista dessa barn behöver är press från sina närmaste. Drivkraften måste komma inifrån.

Talet om föräldrarna väcker minnen från uppväxten i Orsa, med många gemensamma aktiviteter som skidåkning och skogspromenader tillsammans med föräldrarna och de två yngre syskonen.

– Den här gemenskapen har varit enormt viktig för min trygghet i livet och för sättet jag hanterar andra människor. Jag får ofta höra från kompisar att jag är omtänksam så jag hoppas att det stämmer.

Som person gillar hon att styra och ställa, och har inte oändligt med tålamod.

– Min sambo (sprintskidåkaren Emil Jönsson) är betydligt mer diplomatisk när det gäller diskussion i grupp, avslöjar hon.

Så vad kan dessa två genomgående positiva elitidrottare bråka om?

– Vi har det kul ihop och är sällan osams. Men vi idrottar mycket och behöver enormt med mat för att orka, när vi grälar är vi ofta hungriga. Det löser sig så fort vi har fått i oss mat.

Hur mycket hon än älskar sitt liv som elitidrottare, även träningen och resorna, är hon väl medveten om att karriären tar slut en dag.

– Jag kan tänka mig tre mästerskap till. Sedan får jag ta ett beslut om framtiden. Hoppas bli förälder en dag. Men jag kommer aldrig att sluta att åka skidor. Skidåkning är mitt liv, alla mina lyckliga stunder och alla härliga människor jag har mött har koppling till skidåkningen, säger Anna Haag.

Eyal Sharon Krafft/TT

■■ Fyller du år och vill att vi skriver om dig – fyll i det här formuläret .

Mer läsning

Annons