Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arne Henriksson går i pension efter 44 år som pressfotograf

/
  • Arne Henriksson har haft 10 000-tals bilder publicerade tidningar genom åren. Men nu lägger han kameran på hyllan och blir pensionär.
  • Risnäs april 1980.
  • September 1983.
  • Rådom 1968.
  • Svanö oktober 1966.
  • Örnsköldsvik september 1976.
  • Viksjö/Finnamarken augusti 1978.
  • Viksjö 1993.
  • Väja mars 1966.
  • Sollefteå september 1965.

Det är med blandade känslor Tidningen Ångermanlands nestor Arne Henriksson nu lägger kameran på hyllan. Men efter snart 44 år som pressfotograf är det ingen som missunnar honom en lugnare tillvaro.

Annons

– Det är klart att jag kommer att sakna nyhetspulsen, att inte rycka åt sig kameraväskan när jag ser ett blåljus. Och det har varit ett bra kamratskap på jobbet genom åren. Men samtidigt finns det också uppdrag som jag känner att jag redan gjort många gånger förr. För många kanske, och det kan vara ett stressigt jobb ibland, säger Arne Henriksson.

I egenskap av reporter har undertecknad varit ute med honom på massor av reportage i både slott och koja. Eller ute i de Ångermanländska skogarna. Jag kan intyga att det finns få platser, eller till och med byggnader, där han inte någon gång "gjort ett jobb" eller ett "knäck" som det heter på yrkets slangspråk.

"I det huset plåtade jag en nyinflyttad konstnär och i huset bredvid minns jag att vi gjorde ett reportage om en älgjägare och därborta stod ett hus som brann ner i början av 1970-talet..." brukar det kunna låta när man kommer till en by.

Men så började karriären också rekordtidigt, vid sex års ålder. Arnes far var lokalredaktör för Västerbottens Folkblad i Fredrika under 50- och 60-talet.

– Jag minns att han skulle skriva om ett egnahemsområde som var färdigbyggt och då lyfte upp mig på en snödriva för att jag skulle få ta fotografiet. Det var min första bild i en tidning.

Sedan gick det snabbt. Som 11-åring fick Arne sin första egna kamera och kunde hjälpa pappa ännu mer. Några år senare började han som lärling hos Bohmans Foto i Dorotea, sedan blev det lumpen vid Arméns fotoskola i Kristianstad och ett par år som fotograf på Västerbottens Folkblad i Umeå.

– Därefter fick jag ett fast jobb på Nya Norrland i Sollefteå 1965 och följde sedan med när tryckeriet flyttade till Härnösand 1971.

Han har förstås också hunnit med A-pressens konkurs 1992 och det enorma läsarengagemanget som då räddade Nya Norrland (NN). Till erfarenheterna hör även sammanslagningen mellan Västernorrlands Allehanda och NN vid millenniumskiftet och sedan ett par år tillbaka samarbetet mellan Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks allehanda.

Med yrkeserfarenheter samlade under ett halvt århundrade finns förstås en mängd anekdoter att berätta. Likaså hur synen på fotografjobbet förändrats. Statusen är högre i dag än förr.

– När jag började som pressfotograf var det inte helt ovanligt att reportern blev inbjuden på kaffe medan fotografen fick sitta och vänta som chaufför i bilen. Det gällde inte minst hos myndigheterna och på arbetsplatserna, däremot inte ute i stugorna.

Något han tydligt märkt under åren är den allt snabbare tekniska utvecklingen, som oftast varit till det bättre. Alla moment går mycket snabbare att utföra i dag.

– När de första färgbilderna i tidningen kom i början av 1970-talet behövde man förbereda en sådan bild flera dagar i förväg.

Det var också länge sedan han jobbade i mörkrummet, det är en period han kan sakna ibland. Att framkalla och kopiera manuellt var ett speciellt hantverk. Mörkrummet var fotografens revir med sin typiska doft av framkallning och fix.

– I dag är det allt fler medieutbildningar som tar bort mörkrumsarbetet. Det tror jag är synd för om man lär sig framkalla och kopiera manuellt ger det också en känsla för vikten av ljussättning och rätt exponering.

Den klassiska Rolliflexkameran, som alltid brukar figurera i gamla filmer med reportrar, har Arne själv aldrig använt. Han började istället med en annan klassiker, Leica. Därefter kom systemkamerorna med motor som var ett stort steg framåt och till sist digitalkamerornas revolution.

De första digitalkamerorna var mycket dyra och hade långt ifrån samma kvalité som dagens kameror.

– I dag har min mobiltelefon en kamera med fler pixlar än de första proffskamerorna vi använde. Men optiken gör också mycket för kvalitén.

Teknikutvecklingen, där bilderna numer behandlas i datorer och även videofilmning blivit vanligt, har förändrat pressfotografens villkor. Arne Henriksson skulle råda den som vill satsa på yrket i dag att skaffa sig en bred utbildning, kravet på att vara en mulitijournalist/fotograf ökar. Datorvana är ett måste.

En snabb kalkyl visar att Arne Henriksson haft 10 000-tals bilder publicerade i tidningar genom åren. Fotografens tidigare mardröm, att börja plåta utan film i kameran, har han bara råkat ut för en gång. Det var under alpina SM i Sollefteå för många år sedan.

– Men det var två åk så jag hann upptäcka att filmen inte fastnat och rädda situationen. Ett sådant misstag gör man bara en gång.

De roligaste jobben tycker han har varit när den lilla människan lyfts fram, när en läsare kan ha haft ett problem som fått en lösning efter att tidningen varit på plats. Många möten med spännande personer har också gett mycket, inte minst alla gamla original.

– Men tyvärr finns inte så många sådana profiler, som jag hellre kallar dem, kvar i dagens samhälle, De ges inte samma plats som förr.

De värsta jobben är förstås olyckor av olika slag, speciellt när barn är inblandade.

– Samtidigt är det ett jobb som ska göras och på något sätt fungerar kameran som ett skydd mot verkligheten. Som privatperson skulle jag aldrig ställa mig bara för att nyfiket titta på en olycka.

Antalet kändisar han mött och många gånger lärt känna är förstås mycket stort, allt från statsministrar och kungar till skådespelare och toppidrottsmän.

– Jag kan till exempel berätta att Lill Lindfors och Lill-Babs är precis lika trevliga i verkligheten som de verkar att vara på TV.

Nu kommer fritiden förstås att öka, även om Arne är beredd att hoppa in på jobbet igen när det behövs. Som ägare av två hundar och intresserad av friluftsliv tror han heller inte att han ska känna sig sysslolös.

– Dessutom har jag ett hus där jag sparat en del reparationer om jag skulle känna mig uttråkad.

Se bildspelet med Arne Henrikssons bilder:

Mer läsning

Annons