Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gunnar Erkner, minnesord

Annons

Det glesnar allt eftersom i konstnärsleden, Gunnar Erkner är borta, den verklige nolaskogsaren som engagerade sig i kulturlivets flesta områden. Han var en oförtröttlig kugge under den era när Örnsköldsvik utmärkte sig som konstnärsstad, en region i Norrland där konsten frodades och konstnärerna valde att återvända och stanna sedan de sökt sig ut och forskat inom andra regioner i landet. Några blev nationella storheter och gjorde den ångermanländska staden vida omtalad. Till dessa storheter hörde Gunnar Erkner, född i Grundsunda 1929, uppväxt i Örnsköldsvik. Efter en tids vistelse i Stockholm återvände han till hembygden och hade sin gulmålade, välskötta villa och ateljé i Skagshamn sedan 1975.

Gunnar Erkners verksamheter låg inom vida fält. Han behärskade de flesta tekniker inom konstens domäner. När man kom in i hans personligt inredda ateljé upplevde man redan innanför trösklarna generositeten i hans väsen. Den kreativa stämningen låg över arbetsbord, runt väggarna, kring kaffebordet och inte minst i hans sätt att presentera sina verk. Han kallade sig med all rätt kulturarbetare, och nyttjade alla veckans timmar i den andan. När flaggan vajade på ateljéns knut, betydde det välkommen in.

Även som bokillustratör var Gunnar Erkner mycket anlitad. Närkontakten med miljöerna i gamla hus och människor omsatte han tydligt i kärleksfulla bilder tecknad med pregnansens linjespel. 1986 skedde min första kontakt med honom under en 14 dagars skrivarkurs i Gålsjö bruk. Idégivaren och läraren Gunnar förunnades jag att få lärdom av. Han hade gett ut "Längs Höga kusten" (Liber 1984), från pärm till pärm ett eget arbete i text och teckningar. Den kan räknas till en av de viktigaste och mest informativa i Höga kusten områdets historia.

Samtidigt var jag igång med min debutbok som han med stort intresse illustrerade. Sedan dess träffades vi ofta i Skagshamn och annorstädes. Han var, fostrad av den tidens anda och skolad där det egna arbetet skulle ge försörjning. Jag har honom alltid nära i de 12 konstverken på väggarna.

Gunnars humor måste nämnas. När han plockade fram mungigan blev det gung i lokalen och då trivdes han. Sedan han flyttade från Skagshamn till Kramfors miste bygden en stor kulturpersonlighet. Nu är han borta men fotstegen, den måleriska pennan, humorn och konsten finns vida omkring, inte minst i den bygd där Höga kusten börjar eller slutar i Skagshamn. Hans minne lever vidare!

Gunnar Fredriksson

Mer läsning

Annons