Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjukgymnasten Anders Cederstam låg alltid i framkant inom sitt yrke – han blev 72 år

En av mina bästa vänner, Anders Cederstam, har gått ur tiden alldeles för tidigt. Anders skulle fyllt 72 år den 1 april.

Jag träffade Anders första gången 1981 när min familj flyttade till Ö-vik. Vi bodde på samma gata och våra äldsta flickor är lika gamla.

Det var dock först när jag blev engagerad som lagläkare till MoDos hockeylag som vi lärde känna varandra. Anders var sjukgymnast i laget och under de kommande 14 åren hjälptes vi åt att ta hand om lagets hälsa efter bästa förmåga. Vi gladdes och var besvikna tillsammans med spelarna efter vinster och förluster.

Anders var en mycket duktig sjukgymnast som ständigt var nyfiken på nya behandlingsmetoder, han förkovrade sig genom kurser och låg alltid i framkant inom sitt yrke. Han uppskattades mycket av sina patienter. Av honom lärde jag mig att undersöka musklernas funktion på vida bättre sätt än vad som lärts ut på läkarutbildningen.

Han var genuint idrottsintresserad, en mycket bra bowlingspelare och duktig golfare. Vårt gemensamma idrottsintresse och att vi hade barn i samma ålder gjorde att vi startade ett knattelag i fotboll, Roderknattarna, som spelade i interna serien. Med tiden blev det ett rent flicklag, Alne FF, som vi fortsatte att leda.

Vi tränade varje lördag i Alneskolans gymnastiksal. Vår gemensamma ledstjärna var att barnen skulle ha roligt och att alla skulle få spela lika mycket under matcherna. Vi skjutsade alltid till matcherna, Anders ställde alltid upp och vi var alltid överens. Jag kan inte minnas att vi var oense om något under alla dessa år.

Anders var både gamängen som hade nära till skratt och skämt men också en sann vän som jag kunde tala om livets svåra frågor med. Även om ingen av oss hade svar på alla dessa frågor lyssnade han och kom med kloka inlägg.

Han ville alltid väl. Vi kunde sitta tysta vid en klar fjällsjö efter en fisketur och bara känna en samhörighet som är få förunnat.

Efter att jag flyttat från Ö-vik hördes vi av på telefon och även om det var alldeles för sällan så kändes det alltid som det var igår när vi talades vid. Så är det med riktiga vänner.

Nu kan vi inte ringa och pratas vid längre men jag kommer att bära med mig vår vänskap i mitt hjärta för alltid.

Jag vill ge mitt varmaste deltagande i sorgen till hans familj.

Allan Andersson