Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sju dygn utan mobil

örnsköldsvik. Tanken var att jag skulle leva sju dagar, det vill säga hela 10 080 minuter utan min mobiltelefon. Det är lugnt, tänkte jag. Men redan första dagen började jag känna frustration och ångest.

Annons

Måndag. Eftersom jag inte har en klocka i rummet, brukar jag använda min telefon för att hålla reda på tiden på morgnarna. Men det här är ju ingen vanlig vecka.
Tv-dosan är för långt bort och jag är alldeles för trött för sådana fasoner.
Jag ramlar ur sängen med ett duns när jag försök fiska upp fjärrkontrollen. Jag är redan less på den här dumma idén.
Senare på dagen möter jag en upprörd kompis som är irriterad över att jag är sen till spinningen och varför jag inte har svarat i telefonen. När jag ska hem efter ett svettigt pass försöker jag leta rätt på telefonen för att tigga skjuts hem, när jag inser det är ju mobilfria vecka, halleluja.
Fem missade samtal, ett missat SMS.

Tisdag. Under dagen klarar jag mig faktiskt rätt hyfsat utan nallen. Det är på kvällen jag får mitt straff.
Jag bestämde mig för att ta en sväng upp till Sörliden för att hälsa på några kompisar.
Då jag ser att bensinen i bilen nog inte kommer att räcka. Men lat som jag är övertalar jag mig själv att inte tanka. Putt putt putt, tvärstopp. Det är kallt, mörkt och mobilfritt.
Svordomar forsar ut från mig på alla språk jag kommer på, riktade mot Sofia Göth (ungredaktör) och hennes töntiga idéer.
Med bara en t-shirt och ett par gympabyxor ställer jag mig i det minusgradiga vädret för att försöka få hjälp av någon bilist. Ett hat börjar växa inom mig.
Tre missade samtal, noll SMS.

Onsdag. Jag är i desperat behov av lite radiovågor. Pip, pip. Varför ska det låta så mycket när man får ett ynkligt SMS? Det piper precis överallt och varje gång letar jag energisk efter telefonen, men blir lika besviken varje gång jag inser att min telefon ligger hemma.
Har jag blivit en sådan där patetisk människor som inte kan leva utan mobilen?
Försöker leta rätt på ett telefonnummer men inser att jag är helt hjälplös utan telefonboken i mobilen. Efter tre samtal får jag äntligen tag i det numret jag sökte efter. Tänk vad enklare det skulle ha varit om jag vägrat acceptera jobbet. Jag tar fram min gamla filofax för att kludda ner lite telefonnummer. Attan, alla nummer finns ju i mobilen.
Fyra missade samtal, tre missade SMS.

Torsdag. Känner mig förlamad. Veckan har gått otroligt sakta och än är det bara torsdag. Sitter och läser en bok på sängen när jag hör hur mobilen vibrerar bakom mig. Hela dagen hade varit så tråkig och långsam och jag visste att ett SMS kunde pigga upp mig.
Jag kanske (Sofia skulle inte veta) ska titta. Just när jag vänder mig om mot mobilen och ska resa mig ser jag en liten mini-Sofia bredvid telefonen. Det är inte längre den fnittigara chefen jag ser, utan snarare någon Stephen King-figur med Sofias huvud.
Jag vänder mig om och fortsätter läsa. För mycket Ally McBeal antar jag. Suck, nu har jag börjat hallucinera också.
Två missade samtal, två missade SMS.

Fredag. Funderar seriöst på att köpa ett telefonkort. Blir utskälld av min storasyster som skriker och undrar varför jag inte svarat i telefonen, eftersom hon ville berätta en jättegrej.
Mina kompisar har börjat tröttna på mig eftersom jag ganska ofta ber att få låna deras telefoner men jag har inga pengar kvar, har de börjat säga.
Hur mycket av det är sanning då?
Åtta missade samtal, två missade SMS

Lördag. Ett ständigt sökande efter telefonnummer har gjort mig utbränd. Jag saknar min underbara, blå 82 10. Har nästan glömt hur ringsignalen låter. Men nu kanske jag har minskat cancerrisken?
Var på stan och skulle hinna med en buss. Eftersom jag inte visste vad klockan var, tog jag mig en riskabel titt på ÖA-klockan. Jag förstod senare att den gick fel.
Ett missat samtal, noll SMS

Söndag. Stina hade ring ett par gånger, hade visst glömt bort hennes födelsedag. Det var ingen glad min jag fick när jag klampade stressad in alldeles för sent till fikat och skulle försökte förklara mig.
Äntligen är denna helvetesvecka över. Måste erkänna att jag klarat mig någorlunda bra, fast saknaden har varit stor. Visst kan man klara sig utan en mobil, men allting blir så mycket enklare med den.
Läste i en tidning att det skickades 460 miljoner SMS förra året i Sverige. Alltså istället för att slå en signal skickar man ett SMS. Det verkar som att mobilen håller på att göra oss mer asociala för varje dag.
Jag kanske ska ge bort min telefon och leva ett mobilfritt liv.
No way!
Fem missade samtal, två missade SMS. BITA ESHRAGI

REDAKTIONEN

Mer läsning

Annons