Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så firade vi jul på 1800-talet

Högtiden lika efterlängtad som nu.

Annons

Julen var lika efterlängtad förr som nu. Högtiden var en avslutning på fastan och ofta årets enda längre ledighet.

På julafton samlades familjen för en stor festmåltid. En typisk julmiddag i mitten av 1800-talet bestod ofta av lutfisk, färskt fläsk, mjukt bröd och gröt med smöröga. Husets vuxna skålade i hembryggt öl medan de yngre fick svagdricka och enbärsdricka.

December var en månad då mörkret lade sig tätt över gårdarna och den gamla folktrons alla väsen var mer närvarande än annars. Det lilla ljus som fanns kom oftast från elden och tjärvedsstickor. Fanns det talg kvar från höstens slakt gjordes talgljus och hade man det gott ställt kunde man köpa bivax att stöpa ljus av. Stearinljus var dyra och plockades enbart fram vid högtidligare tillfällen.

Något att se fram emot i mörkret och kylan var festligheterna kring jul. På 1700- och 1800-talet bjöd julen ofta på den enda längre sammanhängande ledigheten på hela året.

Julgran och julklappar var ingen allmän tradition på den tiden utan det man i stället längtade efter mer än något annat var maten, som förbereddes veckor i förväg. Den 9 december lades lutfisken i blöt och på luciamorgon – i svinottan som man sade – slaktades den gris som man ofta sparat för att få färskt fläsk och blod.

– Man hade levt sparsamt och på vissa håll fastat, så när julen kom var alla jättesugna på att äta och frossa i mat. När grisen slaktades tog man tillvara på allt, även grishuvud och grisfötter. Av blodet gjordes blodpudding, blodbröd och blodpannkaka, som var en ganska typisk julrätt, berättar Ulrika Stenbäck Lönnquist, intendent och kulturarvspedagog på Sundsvall museum.

Under november och december tar hon emot besöksgrupper på Torpsgården på Norra berget, där matsalsbordet har dukats som man tänker sig att det såg ut när man firade jul i huset på 1860-talet. Under bordet ligger det rikligt med halm precis som det på den tiden gjorde för att påminna om Jesu födelse, samtidigt som det höll kvar värmen i rummet.

– Det här rummet var vanligtvis igenbommat och öppnades bara upp till fest. Andra dagar åt och umgicks man i husets kök, förklarar Ulrika.

På julaftonen tog familjen plats på långbänkar och lät sig väl smaka av lutfisk och julgröt, som man åt gemensamt ur en stor skål. Hade man en julskinka så griljerades den inte utan serverades kokt, ofta i mindre bitar. I Medelpad var det inte så vanligt med fläsk, i stället åt man nöt- och fårkött. Det kunde även ligga en julgädda eller julsik på bordet i stället för julskinkan.

Köttbullar serverades inte så ofta, eftersom tillverkningen var en krävande process där allt kött skulle hackas för hand.

– Att säga att maten på julbordet är en typisk svensk jultradition är en sanning med modifikation. På den här tiden var det ganska fattigt och man tog helt enkelt fram det bästa huset kunde få fram. Samma mat åts även under andra högtider, till exempel påsk. Det kunde vara stora regionala skillnader, säger Ulrika.

Vikt för festliga tillfällen var även det mjuka brödet, som gjordes under ett stort julbak. Brödet garnerades och staplades i högar. Högst hög hade fadern i huset, och sedan blev högarna lägre efter rangordningen i familjen.

– Bröden formades ofta som solkors och andra figurer. Utseendet ärvdes sedan av lussekatterna. Saffran fanns även då men det har alltid varit en dyr krydda och troligen inget som allmogen kunde köpa, säger Ulrika.

Smör var en viktig statussymbol. Mycket smör var ett tecken på att man hade många kor och var välbärgad. I smöret kunde man sticka ner ljus för att det skulle synas ordentligt och ofta ställdes det på ett fint svarvat fat på fot.

– Det kunde vara en hel månads mjölkproduktion som gick åt kring jul.

Det hände att julbordet stod dukat flera dygn. Parallellt med religionen hade man den gamla folktron, som hade starkt inflytande vid de större högtiderna.

– Julaftonen ansågs precis som lucia vara en kraftfull natt. Man trodde att de döda kom tillbaka på natten, och därför lät man maten stå framdukad så att de kunde ta för sig. Man lämnade också plats i sängarna och sov på halmen på golvet, i fall andarna ville ha någonstans att sova, berättar Ulrika.

Göra andarna upprörda ville man inte, samtidigt som man gjorde sitt bästa för att stänga dem ute.

– Man tog faktiskt in barrträd för att avvärja ondska. Gran- eller enris kunde läggas över hela golvet för att de döda skulle sticka sig på dem och skrämmas på flykten.

Likaså skulle ett halmkors skydda julbord och julöl från troll och andra varelser.

Sedvänjan att endast bada två gånger per år förekom på sina håll så sent som i början av 1900-talet. På den tiden ansågs smutsen skydda kroppen från sjukdom och kyla och man tvättade sig inte gärna. Men på julafton var det dags. Då drogs en stor plåtbalja fram till elden och hela familjen fick skrubba kroppen ren i tur och ordning. Sedan bytte man om till finkläderna.

– I Medelpad kunde julføla – troligen en utklädd familjemedlem – komma in i rummet och sedan försvinna med de smutsiga kläderna.

Ölen hade en central roll under festligheterna.

– Det ansågs nästan viktigare att ha en kvinna som bryggde god öl än en som var vacker. I dag skulle vi förmodligen inte tycka om ölen, den svenska ölen var känd för att vara grumlig och ganska illasmakande, säger Ulrika.

Julen var ett bra tillfälle för folk att vara sociala. Såväl barn som vuxna testade sina färdigheter i lekar som rövkrok och fingerkrok.

Presenter gavs sällan till jul, men det förekom i de övre skikten i samhället. Bakgrunden till det som vi numera kallar julklapp är en gammal tradition där man på julen klappade på någons dörr och kastade in ett vedträ, för att sedan smita därifrån utan att bli sedd. Fast runt vedträt satt en dikt, inte sällan med småelakt innehåll.

Själva julaftonskvällen firades emellertid ofta under lugna former. Efter att festmåltiden intagits läste man julevangeliet och sedan var det dags att gå till sängs. Dagen därpå väntade julottan och hade man lång väg till kyrkan kunde färden med häst och vagn starta redan på natten.

På juldagen rådde det julfrid i stugorna. Den elake stalltomten – den enda tomte som figurerade då – hade fått sin julgröt med smöröga som tack för arbetsåret som gått, och var förhoppningsvis nöjd och belåten. Hade dessutom andarna hållit sig borta var det nu man kunde slappna av och njuta av ledigheten.

På annandagen, då Staffan har namnsdag, och dagarna därefter gick det desto vildare till. Under den så kallade Staffansgången – eller Staffansritten om man red till häst – klädde folk ut sig till exempelvis stjärngossar och vise män och gick runt bland gårdarna och tiggde och härjade. Det var så grunden lades för några av de luciatraditioner som vi har i dag.

Enligt Ulrika Stenbäck Lönnquist är vi svenskar väldigt konservativa när det gäller julen och det som vi betraktar som gamla allmogetraditioner. Men det vi ser som en typisk svensk jul har faktiskt inslag hämtade från hela världen.

Ordet jul fanns redan på vikingatiden, men exakt vad det hade för betydelse har man inte kunnat få fram. Kanske härstammar det från vinters Midvinterblotfest då nordborna firade solens återkomst, åt och skålade för Tor, Oden och Frej.

– Kanske var seden så djupt rotad att man när vi blev kristna helt enkelt bytte ut föremålet för skålandet till Jungfru Maria och Jesus. Det här är också ett exempel på hur vi gör om traditioner så att de passar oss, för troligen föddes ju inte Jesus på vintern utan på sommaren, säger Ulrika Stenbäck Lönnquist.

Annons