Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pontus Almquist: Ullenhag eller Sabuni? Liberalerna förblir ett splittrat storstadsparti

Nyamko Sabuni är valberedningens förslag att ta över partiledarskapet i Liberalerna efter Jan Björklund. Men oavsett vem som väljs står partiet inför svåra problem.

Annons

Även om Nyamko Sabuni blivit nominerad av Liberalernas valberedning är det för tidigt att räkna ut Erik Ullenhag. Starka krafter i partiet ser Nyamko som otänkbar, och kommer göra allt vad som står i deras makt för att valet ändå faller på Ullenhag. Det faktum att Ullenhag ännu inte avslutat sin kampanj indikerar samma sak - han vet att han fortfarande har en god chans att vinna striden.

Bland Liberalernas riksdagsledamöter är inte en enda vald från en krets norr om Uppsala.

Spelar det då egentligen nån roll för Västernorrland vem Liberalerna väljer till ny partiledare på fredag? Nja, men kanske förtjänar frågan ändå att tas på allvar.

Bland Liberalernas riksdagsledamöter är inte en enda vald från en krets norr om Uppsala. Någon folkvald som är satt att bevaka regionens intressen finns alltså inte.

På Ullenhags kandidatturné i just Uppsala så fick han en fråga på ämnet. Hur ska partiet locka väljare utanför storstäderna? Ullenhags svar var att partiets problem är att man har för få väljare över huvud taget - inte var dessa lever och verkar.

Nyamko Sabuni har å sin sida gjort uttalanden om att det är problematiskt att partiet uppfattas som "elitistisk" och riktat mot "storstadsmänniskor".

Men vilket sakpolitiskt innehåll kandidaternas uttalanden ska fyllas med har inte besvarats.

Även om det både finns folk som vill ha fler pappamånader och folk som vill ha ett starkare försvar och NATO-medlemskap finns det ganska få som vill ha bägge delar

Gemensamt för de båda kandidaterna är att de tycker att partiet även fortsatt ska fokusera på frågor såsom utbildning, jämställdhet och integration. Ullenhag har kanske betonat klimatpolitik något mer, medan Nyamko kanske har betonat kampen mot hedersförtrycket något mer.

Liberalernas mest centrala opinionsmässiga problem konstaterades redan i deras valanalys år 2014. Även om det både finns folk som vill ha fler pappamånader och folk som vill ha ett NATO-medlemskap, finns det ganska få som vill ha bägge delar.

Och däri ligger också splittringen i partiet. Inte huvudsakligen om politiska sakfrågor - utan om politiska prioriteringar - alltså vilka vägval partiet ska göra framöver för att sätta sin profil. Och den som faktiskt vågar staka ut en enhetlig riktning riskerar göra sig ovän med stora delar av partiet. Detta har förföljt Jan Björklund och kommer på samma sätt att förfölja hans efterträdare.

Vem som än väljs på fredag kan vi fortsatt förvänta oss ett parti som sköter interna diskussioner genom debattsidor och interna strider genom läckor till pressen. Det ligger i ett splittrat partis natur. Någon märkbar skillnad från Björklund kommer man nog inte kunna urskilja.

Men allra minst kan man förvänta sig ett parti som bättre lyfter frågor som engagerar andra än folk i storstäderna. Att göra sig ovän med kärnväljare är helt enkelt inte något som Liberalerna har råd med.

Annons