Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pirak gör historien till sin egen

Annons

Den inledande ilskan mildrades något när konstnären Katarina Pirak Sikku gick på djupet med Rasbiologiska institutets undersökningar av samerna. Nu ställer hon ut sin konst på Bildmuseet i Umeå.

Synligheten är viktig, konstaterar Katarina Pirak Sikku. Det gör något med människors själar att få uppmärksamhet inte bara när de är gnälliga, som hon säger. Hemma i Jokkmokk går hon ibland ut i sin "vråltraditionella" samiska mössa.

Det är inte så vanligt att folk går omkring i den, och de som gör det har ofta sytt om den, satt dit öronlappar och sånt. Men när jag sätter på mig min och går in på Ica, då blir de samiska tanterna så himla glada och hälsar fast jag inte känner dem.

Umeå har visserligen en egen sameförening och ett eget samiskt kafé, Tráhppie, men att det förr var vinterbete på dagens moderna universitetscampus syns inte nu. Inte heller där är samekulturen särskilt synlig utom just i år då Kulturhuvudstadsåret blir dess skyltfönster.

Kan sorg ärvas?

Bildmuseet ställer under året ut åtta konstnärer med samisk bakgrund, vilket inte betyder att deras konst nödvändigtvis är samisk. Först ut är Katarina Pirak Sikku som dock i högsta grad tar upp samernas förflutna. "Kan sorg ärvas?" är den ursprungliga frågan i hennes utställning Nammaláhpán som tar avstamp i Rasbiologiska institutets mätningar och registrering av samerna på 1920-talet. Rasbiologen Herman Lundborg och hans medhjälpare klädde av samerna, fotograferade dem och mätte huvuden och näsor.

Lundborg fick ett personligt intresse för just samerna, han uttrycker det någonstans att han såg på oss som en lägre stående ras, säger Katarina Pirak Sikku, som under arbetets gång insett att institutet var en del av en statligt stödd politik men också att de forskare som for upp till Lappland hyrde kåtor och bodde uppe vid samevistena, ibland hjälpte de samerna med sjukvård och mediciner. Det blev en helt annan bild för mig. Jag har gått omkring och sagt "var det en kränkning?" Och det var kanske ingen kränkning mellan fyra ögon, utan mer i den politik som fördes.

Många års arbete

Katarina Pirak Sikku har gått igenom arkiven på Carolina Rediviva, studerat Lundborgs privata brev till sin fru, men också sökt upp samer som själva blivit undersökta. Hon har fotograferat platser som hon kunnat identifiera och skrivit ner berättelser, allt för att, som hon skriver "klä sin egen historia", återerövra den, ge liv åt det som rasbiologerna anonymiserade.

Svårast att hantera var alla fotografier på nakna samer. Att visa dem rakt upp och ner, numrerade människor i stället för namngivna, hade varit att kränka dem ännu en gång.

Katarina Pirak Sikku fotograferade till slut av sig själv och tecknade sedan av bilderna. Själva kroppen lämnade hon vit.

Den sorg och ilska som jag kände när jag gick in i det här projektet är ju inte bara självupplevd. Det finns historiska saker som har skett mot den samiska befolkningen, som jag tror har påverkat oss. Jag tror vi får med oss ett tyst arv från tidigare generationer, och ibland kan det vara bra att lyfta på det locket, att vädra ur.

Mer läsning

Annons