Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Peter Franke: Vem kommer att ragga upp vem 2022?

Annons

Vi skriver ett år med januariavtalet. Det är inte mycket att fira. Minoritetsregeringen har tvingats styra 2019 med en rudimentär borgerlig budget, och budgeten för 2020 har en tydlig liberal prägel.

Stefan Löfvens regering har överlevt några kriser, men opinionsmässigt finns det bara en vinnare på januariavtalet och det är Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Nu tävlar de om positionen som Sveriges största parti.

Högernationalisterna har plockat många väljare från sossarna, men framför allt från de två andra konservativa partierna, Moderaterna och Kristdemokraterna. De har inte vunnit någonting på att öppna för samarbete eller på att ta över allt mer av SD:s enkelspåriga politik. Väljarna ser ut att föredra originalet framför kopiorna.

Så vad händer i år och resten av mandatperioden? Hur kommer 20-talet att se ut i svensk politik? Dagens Nyheter har bett sex ”partistrateger” att blicka framåt. Av någon anledning har de uteslutit Liberalerna och Miljöpartiet från artikelserien.

Det är intressanta intervjuer. SD:s chefsideolog Mattias Karlsson försöker anlägga en ödmjuk attityd och förstår att hans parti inte är M-KD:s förstahandsval, utan snarare ”något slags kvart-i-tre-ragg” när det kommer till framtida samarbete. Den som blev över på krogen när alla andra redan har gått hem.

– Vi kanske inte har råd att vara alltför kaxiga även om vi är störst, säger Karlsson.

Det är en nedtoning och anpassning för att locka ännu fler. Annars brukar patrioten Mattias Karlsson tala om ett existentiellt krig där det handlar om att ”segra eller dö˝.

Nu betecknar Karlsson mötet mellan Kristersson och Åkesson som historiskt och det största som hänt under hans politiska karriär, ett möte som kan göra skillnad för ”mitt folks och för min tusenåriga kulturs framtid”. Se där kom den svulstiga krigsretoriken fram igen.

SD:s försök att bli rumsrena försvåras av ständiga avslöjanden om hatfylld rasism bland fotfolket. Partiets tidigare rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth vill i en krönika ge laglydiga och skötsamma svenskar rätt att bära automatvapen för att försvara sig mot ”grupper från icke-skidåkande nationer”. Sådana åsikter borde försvåra samarbetet med liberalkonservativa moderater, särskilt som liberalismen är SD:s uttalade huvudmotståndare.

Alice Teodorescu Måwe, huvudsekreterare och strateg i Moderaternas nya idéprogram, ser inte heller en konservativ gruppering ihop med SD som något naturligt. Just nu utgör de oppositionen, men hon ser för stora skillnader i grunden mellan M och SD. Trots att hon på GP:s ledarsida länge hade förklarat att SD inte var farliga att samtala med.

I DN-intervjun vill hon i stället se uppgörelser med huvudfienden Socialdemokraterna kring viktiga frågor som migration, klimat och arbetsmarknad. Det rimmar dock väldigt illa med hur partiet har agerat den senaste tiden.

M har hoppat av energiuppgörelsen, försvarsberedningen och lämnat samtalen om gängkriminalitet. Kristersson har öst galla över regeringen och januaripartierna så snart han fått chansen. Inga utsträckta händer där inte.

Samtidigt har de liksom KD inte tagit en enda replik eller någon fajt med Jimmie Åkesson. Det är svagt och inte särskilt moget agerat av en som gärna vill kalla sig den vuxne i rummet.

Vem som raggar upp vem är oklart nästa gång det drar ihop sig till val. Det kan vara SD som har initiativet. I praktisk handling verkar det dessutom just nu som om Ulf Kristersson hellre går i säng med Jimmie Åkesson än följer med Stefan Löfven hem.

Peter Franke

Peter Franke är politisk redaktör på socialdemokratiska Värmlands Folkblad