Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Peter Franke: Vad hade Hasse & Tage tänkt om Sverige i dag?

Annons

Helgernas bästa tv är utan tvekan Jane Magnussons fina och kärleksfulla dokumentär i tre delar om Hasse och Tage. Under 30 års enastående samarbete skapade de angelägen humor som fick hela Sverige att skratta. Dessutom med ett brinnande engagemang för solidaritet och mot orättvisor. Vad hade de sagt och gjort om de levt i dag?

En sprallig, småtokig och melankolisk skåning mötte en eftertänksam, humoristisk och ömsint östgöte i mitten av 1950-talet. Mötet mellan Hans Alfredson och Tage Danielsson ska vi vara mycket tacksamma för. De blev, som skådespelaren Stellan Skarsgård säger i dokumentären, en del av vårt kollektiva medvetande.

De delade samma värderingar och visade varandra ömsesidig respekt. De var två Homo ludens, lekande människor, vilket bekräftas av de pastellfärgade super-8-filmerna från familjernas gemensamma semestrar, fyllda av bad, lek och galna upptåg som inleder dokumentären.

I Svenska ords lilla skrivarstuga på Vita Berget på Söder i Stockholm skapade de tillsammans sina revyer och filmer. Till stugan har Jane Magnusson inviterat Tages son Jesper och Hasses söner Daniel och Tomas. De berättar med kärlek om sina pappor. Hon har också bjudit in duons gamla kollegor och vänner, plus nya generationer av komiker och de politiska veteranerna Ingvar Carlsson (S) och Anders Björck (M).

Det blir en nostalgisk och underhållande resa bakåt i tiden. Tänk vilken skatt de lämnat efter sig. Filmer som Att angöra en brygga, Äppelkriget, Picassos äventyr och Släpp fångarna loss. Revyer som Gula hund, Svea hund, Glaset i örat, 88-öresrevyn och Fröken Fleggmans mustascher. Ett antal odödliga Lindemän och sketcher som skrivit in sig i den svenska humorhistorien.

De var samtidigt hela tiden djupt engagerade i samhällsfrågorna. De var en del av folkhemsbygget, men tvekade inte att höja rösten mot det de tyckte var fel.

De kämpade i Amnesty för att frige politiska fångar, de protesterade mot militärjuntan i Grekland och anordnade en stödgala för de svartas medborgarrättskamp i USA. Det gjorde de även för journalisterna Jan Guillou, Håkan Isacson och Peter Bratt som dömdes för spioneri efter att ha avslöjat IB-affären.

Tage Danielsson betraktades själv som en säkerhetsrisk och bevakades av Säpo. Kärnkraftsfrågan fick honom att gräla med Olof Palme, och med den genialiska monologen om sannolikhet efter olyckan i Harrisburg 1979 visade han hur orimliga satsningar på att klyva atomkärnor var och fortfarande är.

Hasse och Tage var två humanister med solidaritet som ledstjärna. De fattas oss. De hade verkligen behövts i dagens allt mer polariserade samhälle. Vad hade de sagt och gjort om de levt i dag?

– Jag tror att de varit engagerade i flyktingproblematiken som vi har i Sverige, svarar Daniel Alfredson i en intervju med DN i höstas.

Det är en inte alltför djärv gissning att de i så fall ogillat att unga män som etablerat sig i svenska hem och skolor skickas tillbaka till våldets Afghanistan. Antagligen hade de klassats som godhetsknarkare av ”Sverigevännerna” på högerkanten, där ord som humanism och solidaritet inte står högt i kurs.

Hur skulle de ha ställt sig till att ett parti med rötterna i nazismen är på väg att bli landets största? Vad hade de sagt om Greta Thunberg och klimatet? Hur hade de kommenterat att en S-ledd regering vid årsskiftet ger en toppdirektör en skattesänkning på 67 000 kronor i månaden medan en arbetare får nöja sig med 21 spänn mer i plånboken? Vad hade de tyckt om att högerpartierna vill satsa på ny kärnkraft?

Några svar kommer vi inte att få, men visst är det tillåtet att även 2020 längta efter Hasse och Tage.

Peter Franke

Peter Franke är politisk redaktör på socialdemokratiska Värmlands Folkblad