Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Peter Franke: Fram med de skarpa S-förslagen!

Annons

En kompis skojade och hävdade att det bara var Centerpartiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Martin Ådahl som var glad över januariavtalet. Det var naturligtvis en överdrift, men nog ligger det ganska mycket i det.

Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt, men SVT/Novus undersökning om vad väljarna tycker om regeringens politik efter ett år med januariavtalet kan inte enkelt avfärdas. Sex av tio anser att den politik som regeringen för utifrån förra årets januariavtal är ganska eller mycket dålig.

Bara var tionde väljare anser att den är ganska eller mycket bra. Inte ens bland regeringspartiernas väljare finns det fler nöjda än missnöjda. Bland LO-medlemmarna tycker 57 procent att politiken är dålig, futtiga åtta procent gillar den.

Lite gladare är Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson. Inför januariavtalets ettårsdag på lördag skriver han på DN Debatt att nu har sansade krafter i mitten det avgörande inflytandet. Ja, centern kan vara nöjd. De fick väldigt bra utdelning i förhandlingarna för sin nyliberala politik.

Det har de också högljutt berättat, både när avtalets skrevs under och nu inför ettårsfirandet, som känns väldigt avslaget. Socialdemokraterna lät C och L lansera avtalet ifjol och hukar i bänkarna nu också. Det duger inte.

Partiledningen har blivit så ivriga försvarare av avtalet att de glömmer att berätta vad Socialdemokraterna vill åstadkomma. Det har gått 23 år sedan Göran Persson lanserade visionen om det gröna folkhemmet. Tanken var god, men det blev aldrig särskilt mycket sakpolitik av det.

Men var är visionen i dag? Det finns bra kongressbeslut om rättvisare skatter, mindre marknadsstyrning i välfärden och upprustade socialförsäkringar. Men i praktisk handling går de inte att genomföra. Det saknas parlamentarisk majoritet i riksdagen.

Det leder till att sossarna prutar på de egna förslagen redan innan de kliver in i förhandlingen med samarbetspartierna, skriver Marika Lindgren Åsbrink, analyschef i Tankesmedjan Tiden i tidskriften med samma namn. Det får S att framstå som ett parti utan stark politisk vilja.

Det gör att den ideologiska kompassen snurrar och det är farligt. Partiet som byggde välfärdssamhället ser ut att tveka om hur bygget ska fortsätta. Någon ny vision är inte i sikte.

Januariavtalets löften om mer pengar till välfärden räcker inte. Den är efter alla borgerliga skattesänkningar redan kraftigt underfinansierad. Kommunal räknar med att det i dag fattas minst 30 miljarder kronor och 50 000 heltidstjänster i vården och omsorgen. Värre blir det de kommande åren och det syns också. Bristerna blir fler och rubrikerna svarta.

Utan mer pengar kommer välfärdsbygget att stegvis monteras ner. Det öppnar för fler privata försäkringslösningar och ännu större ojämlikhet. Vilka som vinner på det är väl känt.

Marika Lindgren Åsbrink efterlyser politiskt mod och en tydlig vilja. Partiets ledande företrädare är samtidigt också företrädare för en regering som i ganska ringa utsträckning bedriver socialdemokratisk politik, skriver hon och föreslår att rollerna renodlas. Det har hon rätt i.

Partihögkvarteret på Sveavägen 68 behöver frigöra sig från sossarna i regeringskansliet. De behöver få resurser att ta fram skarpa S-förslag inför kommande förhandlingar, förslag som inte redan är bortkompromissade från början. En mobilisering är nödvändig om kräftgången ska stoppas.

Peter Franke

Peter Franke är politisk redaktör på socialdemokratiska Värmlands Folkblad