Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Personligt med Gunnar Fredriksson: Nordingråbygd – bättre än sötmjölk

Första gången skrämde vägen. Det var på 60-talet och redan vid avtaget från E4:an (eller var det riks-13 då?) höjdes varningens pekfinger att lätta på gasen och hålla ögonen stint på vägen i kurvornas mångfald. Herregu! ropade jag rakt ut, vem har skapat detta landskap som inte hör bilister till? Senare har dessa tankar fått svar: vår Herre gjorde denna bit av Sverige till ett säreget landskap när humöret var på topp!

Men värst länge dröjde det inte förrän konnässansen med detta tretungade landskap mot Bottenhavet för alltid skulle bli en del av min jordskorpa, en naturstridig natur som vid varje besök skulle påminna om jorden som hemvist för människan, hur obändig och växlingsrik den än kan vara. Författaren Mauritz Edström har sagt så här; ”Åkrarna var så branta att man bara kunde plöja utför – sedan fick man dra upp plogen till ägans överkant och börja ett nytt utförsskär”. Ord som talar om mödan att bryta landskapet till duglig mark.

Andra gången; jag vaknade och öppnade tältspringan mitt i sommarnatten och trollen som stöp huvudstupa ner i Vågsfjärdens blankpolerade spegel fördrev allt som kunde upplevas som yrvaket. När jag gnuggade ögon från nattsömnen såg jag förstås att trollen var de enorma skogsklädda bergen som skoningslöst damp ner från himlen rakt ner i havet! Riktigt vaken blev jag inte förrän nästa överraskning kom snavande över tältsnöret. Kavlerskan i en av bagarstugorna hade satt igång dagens brödbak. Med en stor kaka på brödfjälen kom hon och bjöd ”varsego”. Med smöret på blev det bättre än sötmjölken från Arlas båsar. Jag minns många personligheter som verkligen satt spår, där sjöarna är lika många som byarna. Som till exempel n`Manne!

Det var långt ifrån svårt att bli på nordingråhumör i köket på Räfsön där Manne satt vid tramporgeln med kepsen på skulten och lät tonerna från den egna kompositionen ”Räfsövalsen” stiga mot taket. Orgeln hade han ”kommit över” som kvarleva från Högbonden, fingrar som mest haft med gårdfarehandel och gårdens skötsel att göra fick fram de mest melodiösa toner.

Så en dag kom jag på besök hos Nordingrås äldste. Han hade nått över de 90. Solen sken utanför den lilla stugan i Norrfällsviken som varit hans viste under alla årstider och med årornas hjälp skaffat sig fångster på strömmingsgrunden. Du, sa han, numer bor jag här bara på sommarn, förr var det året runt med fiske och kustgöra. ”Om vintern bo ja oppi Änge”. Han hann berätta mycket från sitt 90-åriga leverne, om ett landskap som var hans eget. Det är nu flera år sedan det mötet, personen är inte längre i livet, men stugan står kvar vid strandkanten. Det sitter i.

Nordingråbygd i dag.

Det är söndagsmorron, en flödande sol målar Barsta i sommarfägring. ”Husvänglarna” står i rader på campingen och boden är öppen för handel och vandel. På gamle ”kustskepparens” tid satt han alltid innanför dörrn bredvid ett stort upp- nervänt strömmingskar och tog emot. Sortimentet bakom disken var inte brett men väl genomtänkt. Erinrar mig; han köpte 30 exemplar av min då nyss utgivna bok om Höga kusten. Denne mångsidige man undfägnade mig mycket från sitt visdoms arkiv.

Mötet än en gång med bygdens stolthet – kyrkan på vall`n är alltid med på agendan. Av de över 1000-talet kyrkor som besökts, av de över 3000 som finns, står ”Den vita svanen vid fjärden” sig svårslagen. Den ”nye” Parkman, kyrkoherden, hälsar alltid välkommen. På det välmatade och välskötta bokbordet ”kommer jag åt” tidskriften ”Vi i Nordingrå 2020”. Den rekommenderas till alla: bilderna, mångfalden, texten och layouten är föredömlig. Den har varje sommar hamnat i bilens läsarfack.

Jag går upp till gistvallarna i Norrfällviken med de handgjorda träkrokarna som fått sitta kvar sedan fiskets tid. Än står de emot vindarna där mångtusende skötvarp torkats. De vittnar så genuint om bygden som levt på det havet gett dem och på Rotsidan påminns jag om båtbyggeriet. Härifrån tog de spant, kölar och bord från skogens rotsystem och byggde fiskebåtarna. Kanske säger man Rotsidan utan att känna till denna verklighet. Det är dessutom ett vackert och talande namn om en kultur som har sin rätta innebörd i ordet odling.

Upplevelserna avlöser varann; en postum hyllning till Mannaminne, Lapptorpet, Körning och en kaffepaus vid Vågsfjärden får avsluta dagen.

”Räkna dem tillhör inte det nödvändiga

vi lever med de 52 sjöarna och 52 byarna

bergen och dalarna

folket

tiden

utan bekymmer om mängden

när allt ändå är som det varit”

Slutstrofen ur utgåvan Höga kusten – 50 dikter (GF)

Gunnar Fredriksson

Näraskribent

gunfred1@hotmail.com

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel