Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Personligt med Gunnar Fredriksson: När vände vi bort blicken och slutade se?

Rubriken är allmängiltig, nyttig för var och en. Frågan kan ställas; hur ofta är vi snälla mot oss själva, som till exempel genom att ”hålla tand för tunga”. Vi tänker inte på följderna för oss själva när vi förtalar, ser snett på andra, göra sin nästa till skurk och allt för att grannen, kamraten ska hamna i dålig dager.

Detta gör vi måhända ovetande för att själva må bättre. Men sånt är ju rena rama slöseriet med vår energi genom att slösa krafter på hur andra uppför sig som därigenom skadar mig själv. Helt enkelt angår det mig inte hur andra uppför sig, skulle någon uppföra sig illa mot mig är botemedlet, sedan gammalt känt, att ”vända andra kinden till”. Redan det en otrolig energiavlastning, att inte bry sig.

Någon har sagt; om du gräver i en sjö börjar vattnet grumlas och ju mera du gräver desto mera grumligt blir vattnet och tar lägre tid att sjunka tillbaks mot botten. Ungefär så är det om man inte är snäll mot sig själv utan gör andra till mindre bra människor.

Att vända andra kinden till har alltid varit svår att hitta i regelboken och i nutid är den andra kinden sällan närvarande. Att ge tillbaka har alltid varit ett vapen att ta till. Och alla krig i världen har använt det vapnet. I grunden har det med habegäret att göra och inte alls med ett sunt tänkande.

En bok som nyligen bergtaget, skrämt och upplyst mig om människors beteende mot varann är Kristian Lundbergs utgåva; ”DET HÄR ÄR INTE MITT LAND”.

Med kunskap i ämnet frågar han: ”Kan vi återerövra människovärdet”. Det hemska plågeri i alla former, som kvinnor och barn utsätts för i asylläger och samlingsplatser av olika slag i väntan på deporteringar till okända djävulsnästen där omänskliga lagar har rätten till att vanhelga barn, plåga dem med all kunskap om var det gör mest ont och kvinnor i alla tillstånd, usla och utfattiga som de är får utstå all slags våld, övergrepp och förnedringar som går att uppfinna. Och i närheten stoltserar rikemansfolket. Dessa syns i fönstren men kastar aldrig en blick ut genom glasrutan. För då upptäcks ”volymen”.

De är inte människor, de kallas volym därför att ju större den blir desto dyrare och mera krävande blir den. De är en tärande grupp som gör intrång i landet Sverige. Boken är en anklagelseskrift mot vårt land där de desperata i flyktinghoparna förvaras som djur, svälter och plågas ihjäl.

Slutorden i boken; ”När vände vi bort blicken och slutade se?”, är en befogad fråga. Visserligen några år sedan boken kom ut men i de flesta stycken aktuell än i dag. (Atlas förlag)

Att det finns miljontals människor som går med rädslor av skiftande slag är inte bara troligt, det är verklighet. Händelserna på vår planet skapar grogrunder för rädslan. Hur den kan bemästras till drägligt beteende beror på vår inre styrka att kunna stå emot. Förhållanden lägger ofta hinder i vägen oavsett vilket mål vi än har. Det kan gå åt det hållet när sekulariseringen tar övermakten, Då ser man inte tältlägren och de renslickade skålarna. Då lever man ett liv i tyst förtvivlan och det grumliga vattnet får svårt att nå tillbaks till botten.

Varför ser jordens yta ut att vara blå från rymden? Jag har läst mig till att det beror på att vattnet i rymden inte släpper genom alla våglängder. På denna blåa planet kan vi känna oss utvalda i vilken kondition vi än befinner oss i. Livets mångfald kan ges åt de flesta, förvisso i skiftande former. Vår planet har funnits i 4,5 miljarder år som under denna enormt långa tid skapat stora tillgångar. Livet och naturen är vi skyldiga att vårda och respektera. Ny teknik och kunskap med erfarenheter kan ge oss möjligheter att tänka nytt i vårt trägna arbete. Med uppskattning kan vi häpna över de enormt stora värden som är vår gemensamma förmögenhet.

Så är vi ordentligt igång med år 2021 och ju längre vi staplar åren på varann, desto längre bort är tiden med de enkla medlen som roade oss och kostade just ingenting; De för hand täljda leksakerna!

Tack för att du läste ända hit!

Gunnar Fredriksson

Näraskribent

gunfred1@hotmail.com

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel