Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Per Ottanders förmåga att bevara sin experiment- och leklust var omvittnad

Per Ottander, Umeå, har avlidit endast 60 år gammal. Närmaste anhöriga är hustrun Ulrika, samt barnen Malin, Johan och Martin.

Per är inte med oss längre. Det är inte rimligt, alldeles på tok för tidigt.

Likväl är det så och det är helt enkelt en förbannad förlust för oss som kände honom, liksom för alla de som aldrig hann träffa honom.

Alla människor är unika och många blir särskilt unika efter sin död men Per var väldigt särskilt unik redan medan han levde.

Vi möttes under gymnasietiden för drygt 40 år sedan. Därefter kom jag att följa i hans spår.

Under några år bodde vi ett gäng kompisar tillsammans i Stockholm. Jag minns att vi satt på Odenplans tunnelbanestation när han berättade att han sökt in på läkarlinjen. Jag blev helt paff och undrade varför? ”Jag vill att folk ska lyssna på mig”.

Det första som dyker upp när jag tänker på Per är värme. Han var ovanligt varm och lätt att tycka om. Jag avundades honom hans kreativitet och instinktiva sätt att tänka från oväntade håll. Samtidigt höll han en rak linje i diskussioner och var alltid beredd att lyssna på andras argument. Hans sätt att plötsligt avväpna en med dråplig humor var befriande.

Det kryllade i huvudet på Per. Samtal bleknade inte ut och dog i hans sällskap. Nya ämnen dök hela tiden upp och oavsett om det gällde litteratur, musik, arbetets eller vardagens trivialiteter avhandlades de med skärpa och stringens från infallsvinklar som alltid gav intellektuell stimulans.

Hans förmåga att bevara sin experiment- och leklust är omvittnad. Oavsett om det gällde att flyga drakar, seriekoppla förstärkare eller smälla saker i luften så gick Per in i det med ett patos som smittade av sig och förgyllde tillvaron. När nyheten om den stora påsksmällen på Hattsjön kom (en dynamitard hade sprängt ett stort hål i isen), riktades vänkretsens misstankar genast mot Per, dock felaktigt den gången.

Ett exempel på att idéerna ofta inte stannade på tankestadiet var när vi, utan framgång, försökte kränga (usel) kaviar som inhandlats i Leningrad till en fiskhandlare på Östermalmshallen.

Den glädje och entusiasm han utstrålade när han kommit på något nytt att undersöka eller testa var smittande. Vi hade helt enkelt förbannat roligt.

”Vi måste tala om avföringen och döden”. Samtalen de sista månaderna kretsade självklart mycket kring hans sjukdom men med fortsatt skärpa och klarsynthet. De oväntade humoristiska vändningarna fortsatte att prägla samtalen utan att vara försök att flamsa bort hemskheten.

Den sista dagen är han sängliggande, klädd i svart sidenpyjamas. Ulrika kommenterar hur snygg han är och jag håller med. Per svarar ”den döende dandyn” - än en gång träffar han rätt.

Att under 40 år ha fått rådfråga, samtala, diskutera, bråka och skratta med Per var inget annat än en ren förmån.

”Jag vill att folk ska lyssna på mig” sa han. Vi är privilegierade, vi som fick göra det.

Han saknas mig.

Jan Lindberg