Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Proteststorm mot att syrisk familj utvisas till Ukraina

/
  • Marina Viström och Inger Sjölund har engagerat sig för Iman (till höger) och hennes familj.
  • Vännen Inger Sjölund och Iman Al-Aidi funderar på framtiden.
  • Protestlistorna växer och på bara några få dagar har 500 skrivit under.

500 personer protesterar nu mot att Migrationsverket vill skicka den syriska familjen Al-Aidi till Ukraina.
– Jag förstår inte hur de tänker. Familjen kommer aldrig att kunna återförenas där och sönerna kommer tvingas in i armén, säger Inger Sjölund.

Annons

Ni känner säkert till historien. Mamma Liudmyla och barnen Iman, Khaled och Alexandr, som kom till Mellansel i september i fjol. De hade flytt från hemlandet Syrien, där pappan hade varit försvunnen i två veckor.

– Vi lämnade vårt hem i Damaskus mitt i natten. Jag hade bara mina nattkläder på mig, säger Iman.

När vi träffas har hon sin vän Inger Sjölund vid sin sida. Inger har blivit en kamrat, som engagerar sig för att familjen ska få stanna i Mellansel.

– Jag vill bara gråta när jag hör deras historia och vad de har varit med om. Det är så fruktansvärt. Och nu vill svenska myndigheter skicka de till Ukraina, bara för att mamman är född och uppvuxen där. Men hon har ju inte bott där på 17 år och växte upp på ett barnhem. Hon har dessutom inga släktingar kvar i livet. Hur tänker Migrationsverket egentligen? Det är ju dessutom nästan fullt krig där också.

Marina Viström är en annan vän som har lärt känna familjen – och som inte vill annat än att de ska få stanna och att hela familjen ska återförenas.

– De lämnade ett land i fullständigt kaos. Deras hem är sönderbombat och pappan är kvar och bor hos sin bror. Dessutom får han inte flytta till Ukraina. Om inte Sverige har råd att låta den här familjen stanna – hur kan man då tro att Ukraina ska vilja det. Det är ju ett land på randen till inbördeskrig och med dåliga ekonomiska resurser att kunna hjälpa andra, säger Inger Sjölund och Marina Viström med tårfyllda ögon.

– Och inte vill Ukraina ta emot flyktingar. Familjen kommer att hamna på gatan, säger de.

Båda hoppas nu att familjens advokat i Luleå ska kunna förmå Migrationsverket att inse allvaret – och att även någon svensk politiker ska ta kamp för familjen.

– Det här är välutbildade människor som har flytt från ett fasansfullt krig. De var ärliga och berättade om sin bakgrund. Nu straffas de för det. Jag skäms för Sverige. De här människorna skulle bli en tillgång för vårt land, men kastas ut på grund av byråkrati och paragrafrytteri, säger Inger Sjölund.

– Och det är omänskligt att behandla människor så här illa. Deras val står mellan pest eller kolera, säger hon.

Marina Viström har tårar i ögonen när hon säger att "det inte är svårt att förstå familjens situation".

– Tänk vad de har tvingats gå igenom. De offrade allt för att fly från landet när Imans pappa försvann och bomberna ven runt deras hem. Nu ska de behöva oroas ännu mer för att tvingas återvända till krig.

– Det är en omänsklig behandling, säger hon och tillägger att frustrationen – att varje dag vakna och inte veta vad som ska hända – är grym.

Enda hoppet nu är att Migrationsverket på något sätt ska lyssna på pappan, som fortfarande jobbar som civilingenjör.

– Jag har fått kontakt med min pappa, men han är förstås rädd. Inte minst att han ska bli avlyssnad när vi pratar med varandra på telefon. Visste han att vi fick stanna skulle han också försöka komma hit, säger dottern Iman och tillägger att pappan inte törs komma i dag, eftersom han i så fall aldrig skulle kunna återvända till Syrien – och inte får inresevisum till Ukraina.

Situationen har blivit komplex och familjen sitter som i en rävsax.

– Måste vi lämna Sverige har vi bara ett val. Vi måste resa till Libanon och ta oss över gränsen till Syrien.

När Allehanda.se lämnar Mellansel tröstar Iman sina vänner med orden "I´m happy, dont cry".

Nu står familjens hopp till namninsamlingen och att det ska bli en tredje gången gillt när det gäller överklagan.

– Vi känner oss ledsna och maktlösa, men vägrar ge upp, säger Inger Sjölund med gråten i halsen.

Mer läsning

Annons