Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pistolen används bara i nödsituationer

ÖRNSKÖLDSVIK. Den finns alltid där vid yttre tjänst. Nedstoppad i hölstret. Sig-Saurn – polisens sista utväg i trängda lägen.
– Den ska bara använda i undantagsfall. I en nödsituation. Men ändå krävs det att vi är utbildade om vi hamnar i den situationen, säger Peder Östman Ö-vikspolisens skjut- och självskyddsinstruktör.

Annons

Använder polisen sina vapen för ofta?
Debatten har tagit fart efter att en 20-årig man sköts till döds efter en biljakt utanför Eskilstuna.
Polisen som sköt kände sig hotad och avlossade ett dödande skott. Senare visade det sig att 20-åringen var obeväpnad.
Nu utreds händelsen av åklagare.
I mitten av 60-talet började polisen bära vapen i Sverige. Men många, kanske till och med de flesta, poliser har inte behövt använda sitt tjänstevapen en enda gång under sina år i yrket. Och är förmodligen tacksamma för det.
Vid ett skarpt läge kallar vi på den insatsstyrka som finns i Sundsvall och som jobbar över hela länet. För oss är det en defensiv taktik som gäller, säger Peder Östman som även undervisar vid polishögskolan i Umeå.

DEFENSIV TAKTIK
När högskolan tog upp utbildningen efter ett uppehåll i mitten på 1990-talet hade taktiken ändrats. Från offensiv till defensiv taktik.
Förr var det mer att gå in och hämta en farlig och beväpnad person. Nu handlar det om att man lokaliserar personen och backar ut i skydd. Och försöker frysa läget. Allt för att minska risken för våld.
Men av landets cirka 16 000 poliser är det bara en bråkdel som hunnit träna på den nya taktiken. De arbetar fortfarande med tidigare inlärda kunskaper som gick ut på offensiv.
På att snabbt få kontroll och övermanna gärningsmannen. En taktik som man numera anser är direkt livsfarlig.
Meningen är att den nya taktiken allt eftersom ska spridas vidare inom kåren. Men än så länge är det förstås många som inte har fått den här utbildningen.

PROBLEM MED AMMUNITION
Till Peder Östmans uppgift hör att sprida den kunskapen. Inte bara på polishögskolan utan även bland sina kollegor hemma i Örnsköldsvik. Men det kommer förmodligen att ta sin tid eftersom personalsituationen fortfarande är pressad. Och att tid i många fall saknas till fortbildning.
Även skytteträningen släpar efter något. Främsta anledningen är problem med den övningsammunition som polis i hela Norden beställt från Italien. Först blev leveranserna försenade. Och när ammunitionen väl kom fungerade den inte.

TVÅ DAGAR PER ÅR
Det blev skjutstopp i hela landet och det fanns då ingen övningsammunition att tillgå. Nyligen har dock stoppet hävts och vi kan nu komma i gång med skytteträningen igen.
Reglerna säger att tjänsteskjutning med instruktör ska hållas två dagar per år. Under en av dessa hålls kompetensprov. Den polis som inom 18 månader inte klarar provet får lämna tillbaka sitt tjänstevapen. Där ingår prickskytte och dessutom måste en polis veta när han eller hon får använda pistolen.

EFTER SEMESTERN
Av de dryga 9 000 poliser i landet, som hittills gjort skjutprovet, har minst 170 blivit underkända. 80 har enligt uppgift också lämnat ifrån sig sina vapen.
Men det kan också vara poliser med exempelvis inre tjänst som inte anser sig behöva vapnet.
Efter problemen med ammunitionen har man i Örnsköldsvik beslutat sig för att arrangera tjänsteskjutning i augusti då semesterperioden är över.

MENTAL TRÄNING
I polishuset finns också en skjutbana i källaren där var och en kan träna upp sin skytteförmåga på egen hand. Men det är förstås något helt annat än det verkliga läget. Då Sig-Saurn ska upp ur hölstret under rädsla och stress.
En situation som är nära nog omöjlig att träna.
Det kräver mental träning. Att man får in en bild av i skallen. I Umeå finns också en filmskjutbana där man får agera efter vad som händer på filmen. Närmare verkligheten än så kan man inte komma, säger Peder Östman.
I polisyrket är inte verkligheten alltid så trevlig.

KJELL E HÄGGLUND

Mer läsning

Annons