Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Joakim i Gideå har triss i öststatsbilar

GIDEÅ. På gården står en Trabant, i garaget parkerar en Wartburg – och hos en kompis har han fått hyra in sin Skoda.

Annons

Joakim Lindströms aningen annorlunda intresse består i att samla på bilar från Östeuropa.
Jag är fascinerad av att folk kunde åka omkring i så omoderna bilar, säger han.
Inte är det konstigt att en del står gapande och tittar när Joakim rullar fram i sin lilla Trabant; det är inte varje dag den bilen syns på byns vägar.
Det bilmärket ser man inte ofta någon annanstans heller.
Det finns just inte fler registrerade Trabanter i Sverige än att det räcker till tvåsiffrigt.
Men i Gideå står sedan i maj ett riktigt praktexemplar.
Jag kommer aldrig att sälja den här bilen, säger Joakim, vars liv till vissa delar kretsar kring bilar.
Han äger två vanliga bilar, tre öststatare och så arbetar han på en bilfirma i Örnsköldsvik.
I tio år hade Joakim drömt om att en dag få äga en Trabant. Och så en dag kom öppningen.
Jag fick syn på en annons i en biltidning.
En Rune i Rengsjö utanför Bollnäs hade en Trabant från 1966 till salu. När Joakim tog kontakt med Rune i Rengsjö visade det sig ligga en helmysig historia bakom hur Rune blivit ägare till den charmiga bilen från Östtyskland.
Det var så att Rune stött på ett östtyskt par på en motorcykel i dåvarande Tjeckoslovakien, och de utvecklade senare en djup bekantskap. När muren mellan Öst- och Västtyskland föll 1989 ville det tyska paret helt enkelt att Rune skulle få bilen.
Så blev det och nu står den alltså och glänser hos en lycklig ägare i Gideå.
Rune i Rengsjö fick 3 500 kronor för bilen, men då fick Joakim å andra sidan några fotografier på köpet.
Jag har bilder på när bilen hämtades till Sverige, säger han och skrattar.
Inget underverk
På den gröna tröja som Joakim bär står: 0-100 7,9 sek 235 km/h.
De siffrorna gäller inte för Trabanten.
Den lilla lådan är rätt långt ifrån något under av vare sig acceleration eller hastighet och precis som när det gäller alla andra bilmodeller och märken gäller för Trabanten att man inte bör krocka med den.
Fast för Trabanten gäller förresten att krocka ännu mindre. Kolla bara på de här uppgifterna så förstår ni: Karossen är tillverkad av pressad bomull som bakats in i ett tunt skikt epoxyplast; det blev så eftersom tyskarna inte hade råd att undvara kraftigare material efter kriget. Trabanten väger 615 kilo, är 3,60 meter lång och 1,51 bred.
Maxfarten är 115 kilometer i timmen men ni är nog framme, oavsett hur långt ni ska, innan den hastigheten uppnås.
Trabanten behöver nämligen 53 sekunder för att gå från 0-100.
Det är lätt att förstå Joakim när han säger att han aldrig kommer att sälja pärlan.
Det är helt otroligt att det för bara 13 år sedan var så stor skillnad i vad de åkte omkring i, fortsätter han. På ena sidan muren var det Mercedes, Audi och BMW som gällde och på andra sidan sånt här.
Joakim lyfter på huven och blottar motorn på 594 cc och 23 hästar. Där sitter tanken på 24 liter. Men i bilen finns ingen bränslemätare; istället finns en sticka under huven, och det är med hjälp av att föra ner den i tanken man tar reda på när det är dags att tanka nästa gång.
Ja, inte är det särskilt många finesser, säger Joakim och visar hur man från förarplats pumpar för att spola vindrutan.
Wartburg i garaget
I garaget förvarar Joakim sin Wartburg ett skepp i jämförelse med Trabanten utanför. Det är en fyrdörrars, motorn är på 990 cc och utvecklar 50 hästar.
Intresset för det här mycket udda märket i Sverige födde Joakim på nätet, där han kom i kontakt med en svensktalande finne som bor några mil utanför Vasa.
Den killen hade ägt 13 Wartburgar, berättar Joakim. Det är möjligt att det finns fler än min Wartburg i Sverige, men jag har då aldrig hört talas om någon.
Den Wartburg, en 82:a, som Joakim köpte i höstas för 3 000 spänn hade stått i tio år.
De ska visst vara lite svåra att registrera, men den här har ju stått i ett EU-land så det ska nog gå till slut.
Bilmärket importerades av finländarna, och enligt Joakims uppgifter är det bara två ägare på den Wartburg han har i sitt garage på Snickerivägen i Gideå.
I linje med sitt speciella intresse planerar Joakim en resa till Wartburg, som är ett av Europas äldsta slott. Slottet står på en brant kulle och håller utkik över staden Eisenach i det som en gång var södra Östtyskland.
Bredvid Trabanten och Wartburgen är Joakims tredje östbil så gott som ny och närmast ett under av finesser, fart och säkerhet.
En Skoda 120LS med 1,2-litersmotor placerad där vanliga bilar har sitt bagageutrymme.
Den kom jag över här i Örnsköldsvik förra sommaren. Det var en kvinna från Mellansel som bytte in den.
Lite väl ny
Jag är förtjust i den här också, men det är klart att den kanske är lite väl ny och modern för att fastna som Trabanten och Wartburgen.
För Skodan tvingades Joakim punga ut med hela 2 000 kronor. Vilket innebär att han fått tre rariteter från Östeuropa för 8 500 plus en resa till Finland.
Säg att det kostat sammanlagt 10 000 kronor; inte är det mycket att säga om, anser Joakim.
Sedan går det självklart ett antal arbetstimmar för att få bilarna i kördugligt skick, och för att hålla dem där.
Det känns väldigt svårt att sälja en bil man har lagt ner tid på.
Vad hans nästa steg blir?
Det skulle vara roligt att äga någon ryss också.

HASSE TAVÉR

Mer läsning

Annons