Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gideåbruk – monument över järn- och skogsindustri

Den slår emot en när man kliver in genom dörren; den där speciella doften, atmosfären, som närmast går att ta på.
En typ av atmosfär som inte går att känna någon annanstans än i riktigt gamla byggnader.
Den här är 172 år. Den började byggas 1826 och stod klar 1830. Ritad av David Rosenbaum, stadsingenjör i Gävle 1817-1832, och uppförd av Gävle-direktören Hans Wilhelm Eckhoff, som 1824 blivit delägare i Gideå Järnbruk.
Vi är i Gideåbruks Herrgård, vackert inbäddad i grönska vid Gideälvens rand.

Annons

Vår ciceron denna soliga försommardag är Sven-Erik Westerin.
Vilken titel Sven-Erik har vet han inte riktigt, men det är han som ensam sköter den stora anläggningen, som förutom själva herrgården består av sex andra byggnader.
Han kallar sig själv inventarie och konstaterar att det var betydligt mer liv och rörelse på Gideåbruk när han började jobba här 1972.
Då drev MoDo jordbruk och hade fiskodling, och familjen Kempe utnyttjade herrgården som sommarbostad.
I dag ägs herrgården av Holmen och används enbart för representation.
Det känns bra att man på Holmen sagt att herrgården ska skötas om och användas, säger Sven-Erik.
Hans Wilhelm Eckhoff byggde herrgården för att han och hans gäster skulle kunna bo ståndsmässigt vid de tillfälliga besöken i Gideå. Direktör Eckhoff huserade på den för den tiden mycket påkostade övervåningen, medan hans inspektor hade kontor och bostad på nedervåningen, betydligt mer spartanskt inredd.
Pikant nog byggdes också två olika entréer, vilka båda finns kvar.

Vad som exakt hänt med herrgården, exteriört och interiört, under de 172 år som förflutit finns ingen historia som förtäljer. Men klart är att väldigt mycket av beståndsdelarna i det ursprungliga bygget är kvar.
Timmerstommen, ytterväggarna, mycket av innergolven, innertaken.
En stor renovering initierad av Björn Sprängare och fullföljd av Bernt Löf, vd:ar i dåvarande MoDo gjordes de första åren på 1990-talet och var klar 1992.
Vad den kostade finns inga uppgifter om, men summan torde ha räckt till ett större antal normalvillor...
Renoveringen är fantastiskt skickligt och pietetsfullt utförd. Kände man inte till den skulle man mycket väl kunna tro att interiören är orörd sedan första halvan av 1800-talet.
Vi börjar vår rundvandring på nedervåningen och där hittar vi också förutom badrum och toaletter den enda del i huset som känns modern. Nämligen köket. Ombyggt under överinseende av Siegfrid Walter, smått legendarisk föreståndare och kökschef vid herrgården och kursgården på andra sidan älven, numera i privat ägo.

Vi tar oss så sakteliga genom bibliotek, salong och matsal. Den sistnämnda tidigare för övrigt prins Wilhelms personliga del av herrgården, med sovrum och två pigkammare. Prinsen var god vän med Carl Kempe och en trogen gäst på herrgården.
En signerad bild av prinsen står också på det bord där gästboken ligger. Vilken vi naturligtvis inte kunde låta bli att bläddra i. Artigheten förbjuder oss att berätta om alla prominenta personer som besökt herrgården, men så mycket kan vi i alla fall avslöja att kungen och drottningen gjort det, 1984, och skrivit sina namn på en alldeles egen sida i gästboken.
Carl-Gustaf med r.
När Sven-Erik Westerin sedermera tar oss upp på på övervåningen visar det sig att där också finns en kunglig svit, bestående av sovrum, kombinerat arbetsrum/sällskapsrum och stort badrum.
Snokande i garderober finner vi också två tjusiga, vita morgonrockar med MoDo Skogen (...) broderat på brösten.
Det är inte utan att man undrar om kungen och drottningen duschade, drog på sig morgonrockarna och slappade en stund före middagen den där kvällen 1984.

Övervåningen är i dag, om vi får uttrycka det så, herrgårdens sovavdelning, och innehåller inklusive det kungliga sex sovrum, de flesta med yta modell mindre enplansvilla. Mycket vackra och anslående.
Överallt stöter vi också på kakelugnar och öppna spisar. Vi räknade inte, men ett tiotal finns där säkert i byggnaden.
Och alla utom en går att elda i, berättar Sven-Erik Westerin.
Till och med i ett av badrummen på övervåningen finns det öppen spis.
Tänt ljus på badkarskanten är blaha blaha, skrattar Sven-Erik.
Han tar oss också med upp på vinden, mest för att han vill visa oss den hästskank som sitter uppspikad där, och gjort det sedan herrgården byggdes. Man trodde på den tiden att en hästskank skyddade mot bränder.
Det tror Sven-Erik Westerin också.
Visst. Det har aldrig brunnit här, men varit nära flera gånger. Det är hästskanken som räddat oss.
Nåja.
Huruvida han tror på det eller ej är oklart, men Sven-Erik Westerin berättar också gärna att det sägs att det finns spöken i herrgården.
Någon har suttit fast i sängen och inte kommit loss, en dam har sett en kvinna bära omkring ett fat med ett diadem på, och gamla kokerskan påstod att gamle Kempe gick igen.
Vi har svårt att slita oss därifrån, men till slut är vi tvingade att lämna den vackra herrgården. Men vi kan inte låta bli att knalla över till den byggnad som i dag är bastu och bagarstuga. Vi vill gärna se bastuaggregatet som på 1800-talet var en hembränningsapparat. Sannolikt norra Europas största.
Brännvin var ju en del av lönen på den tiden och man inser att det krävdes en rejäl kokare för att inte minst hålla bygget av herrgården igång...
...när det, som det står i en hembygdsskrift, krävdes 7,5 kannor brännvin för grundens grävande.
En kanna är drygt 2,6 liter.


ULF HÄGGQVIST

Mer läsning

Annons