Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

Vilka ska utvecklas - vi eller de?

Annons
Tisdag 5 mars

Vilka ska utvecklas - vi eller de?

Bistånd borde inte, oavsett om det riktas mot förhållandevis utarmade regioner i Sverige, eller riktigt utarmade regioner i andra världsdelar, handla om givaren utan om mottagaren.

Samtidigt finns all anledning att utvärdera vår egen utveckling innan vi försöker implementera den hos andra, inte minst som vår biståndspolitik kräver det samma av mottagarländerna.

Svensk biståndspolitik har länge handlat om procentsatser. Hur stor del av BNP vi ska ge i bistånd är den i särklass mest debatterade frågan under senare år. Vart biståndet ska riktas och vad vi vill åstadkomma med hjälp av det är inte av samma allmänintresse, men formerna för biståndet har sedan 1999 utretts i Globkom, Kommittén om Sveriges politik för global utveckling vars betänkande lades fram i går.

"Höja de fattiga folkens levnadsnivå" är syftet med biståndspolitiken som trots att det är 40 år sedan på året det myntades, fortfarande beskriver våra ambitioner.

Men att höja levnadsnivån kan betyda väldigt mycket. Demokrati eller mat, för att ta ett uppenbart exempel. Vad vill de ha och vad vill vi ge dem?

Vi vill, enligt det fastställda syftet, höja levnadsnivån och resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomiskt och politiskt oberoende, demokratisk samhällsutveckling, miljöhänsyn och jämställdhet mellan kvinnor och män - utgör riktlinjerna för hur vi ska lyckas med det.

Men som Anders Forsse, tidigare bland annat chef för Sida, påpekar i ett av betänkandets rapporter, är det riktlinjerna som under årens lopp blivit viktigare och mer uppmärksammade än syftet de är tänka att arbeta mot.

Forsses rapport "Utvecklas biståndsdebatten?" visar sig vara är en av de mer läsvärda i betänkandet, i alla fall i ett inledningsskede. Vad är poängen med att framställa utvecklingsplaner för andra om vi inte först kan uppvisa en egen utveckling?

Rapportens redovisning av biståndsdebatten sedan 60-talet är både en roande och oroande läsning, speciellt om man lägger sidorna jämte den debattartikel som Globkoms ordförande Maj-Lis Lööw publicerade på DN-debatt i går.

Det visar sig nämligen att det mesta går igen.

Lööws artikel fokuserar sig på förslaget att begränsa biståndssamarbetet till ett "hanterbart antal länder, högst 20" som "måste vara länder med vilka vi är överens om att demokrati och mänskliga rättigheter skall vara en värdegrund för samarbetet".

Samma resonemang användes redan på -60-talet, men slog igenom först i och med 1970-års budgetproposition där det fastställdes att kommande val av mottagarländer skulle inriktas på sådana, vilkas regeringar förde en politik för ekonomisk och social rättvisa. För som Forsse konstaterar: "Skall man låta mottagaren välja, blir det ju viktigt, med tanke på önskemålet om en försvarbar användning av skattemedel, att välja mottagare".

Valet av mottagare visade sig sedan betyda att de var socialistiska, eller snarare marxistiska, med planekonomi som recept för ekonomiska och sociala framsteg.

Det gör att man i dag undrar på vilka premisser Sverige framöver kommer välja ut biståndsmottagare.

På samma sätt har inlägg som biståndsmyndigheten Sida, framförde redan på 70-talet återkommit. Sida menade att mottagarländernas prioriteringar absolut skulle tas hänsyn till men också att de svenska målen för biståndspolitiken skulle klargöras för det potentiella mottagarlandet för att på så sätt utröna om intressena sammanföll.

Att utvecklingen ligger i u-ländernas egna händer och ställer krav på engagemang från mottagarlandet självt är inte heller det nya inslag i Lööw och Globkoms betänkande, bara upprepningar från gångna decennier.

Därmed förstås inte sagt att konstaterandet i sig inte är alldeles korrekt eller att betänkandet skulle vara ett onödigt arbete. Men det känns utan tvivel som vi står och stampar på samma plats i biståndspolitiken som för 20 år sedan, det är bara det att de som då var rika nu lagt ytterligare mark mellan sig och den fattiga världen.

Att världen snurrar allt fortare, är en allmän uppfattning. Men axeln den rör sig på är den samma, och upprepningarna blir därmed fler. Vår västerländska övertygelse om att vi alltid vet bäst har vi därmed inte heller sett för sista gången.

Susanne Sjöstedt





Replik:



Rolf Larsson, moderat skolpolitiker i Härnösand framför synpunkter på förra torsdagens ledare ""När blev biblioteken en lyx?"



Jag måste bekänna att jag inte riktigt förstår andemeningen med Susanne Sjöstedts ledare i torsdagens TÅ, förmodligen på grund att den är alldeles för sofistikerat skriven för min enkla person. Vilken slutsats skall jag dra? Är du för eller emot en nedläggning av biblioteket vid Härnösands gymnasium? Din ledare ger inget entydigt besked.

Självklart skall det finnas ett bibliotek vid Härnösands gymnasium, det är en okränkbar rättighet för de elever som studerar vid detsamma. Givetvis skall det också bemannas av en bibliotekarie.

Jag vill också direkt avliva föreställningen att Sambiblioteket skulle kunna ersätta skolbiblioteket. Alla som fått tagit del av den intensiva och kreativa verksamhet som pågår i skolans bibliotek förstår detta. Däremot är Sambiblioteket ett alldeles utmärkt komplement till skolbiblioteken.

Jag råder dig och andra att ta del av Unescos skolbiblioteksmanifest som antogs 1999. Där definieras målen så här.

Skolbiblioteket är en del i utbildningsväsendet.

Skolbiblioteket spelar en viktig roll för utbildning och kultur, för att främja läs- och skrivkunnigheten och förmågan att söka information. Läs och begrunda

För mig är det fullständigt obegripligt att någon (s)kolpolitiker i den förr så fina skolstaden Härnösand ens skulle nudda vid tanken att lägga ned biblioteket vid gymnasiet eller vid någon annan skola i kommunen. Jag anser att biblioteket är något av skolans hjärta och själ.

För att tala hockeyspråk (vars verksamhet också är nedläggningshotad) så borde sådana tilltag bestraffas med minst fyra års utvisning med början den femtonde september (valdagen).

Rolf Larsson

Moderat ledamot av utbildningsnämnden i Härnösand



Svar direkt:

Nej, att Rolf Larsson inte förstår är uppenbart även utan brösttonerna om elevers "okränkbara rätt" till skolbibliotek.

Debatten om skolbiblioteket i Härnösand inleddes för det första inte med min ledare - som för övrigt rätt tydligt förmedlade kritik mot att bibliotek har förpassats till gruppen verksamheter som inte räknas som skolans eller kommunens absolut grundläggande, samt framhöll just de aspekter om betydelsen av bibliotek som omfattas av Unescos manifest. Nej, debatten inleddes, eller borde i vart fall inletts för mer än en månad sedan med en insändare av bibliotekspersonal i kommunen. (En insändare som för övrigt passerade obemärkt förbi.)

Så jag måste säga att jag varken förstår andemeningen i Rolf Larssons inlägg, eller varför det tagit honom flera månader att uttrycka sitt stöd för skolbiblioteket. Fanns det månne inga politiska poäng att vinna tidigare?

Uppenbart är det i alla fall att moderaterna i Härnösand tror sig kunna vinna val på att "utvisa" andra partier. Och med anledning av gruppledare Larssons oförmåga att för den moderata fullmäktigegruppens räkning lägga fram ett budgetalternativ att jämföra med majoritetens, är det översvallande stödet till skolbiblioteket inte något att lita på för en sekund.

Utan budgetförslag vet ingen, förmodligen inte ens moderaterna själva, hur de prioriterar bidrag till kommunens verksamheter. Vad vill exempelvis moderaterna lägga ned i stället för skolbiblioteket? Och om moderaterna i Härnösand vill sänka skatten - för det vill de väl - så måste väl fler verksamheter i kommunal regi läggas ned och inte helt osannolikt är att en del av dessa verksamheter bedrivs inom gymnasieskolan.

Själv ryser jag av blotta tanken på nedläggningar av bibliotek, men nästan lika mycket av politiska företrädare som tror sig kunna vinna val på att peka på andras brister istället för att erbjuda sina väljare alternativ . Det är förstås enklare att vänta på att andra lägger fram sina förslag och kritisera dessa, i stället för att komma fram till något själv, men vinner val på sådant beteende gör man inte.

Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons