Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vems ansvar var Irakkriget?

/
  • Demonstranter inför offentliggörandet av Chilcot-rapporten om Storbritanniens inblandning I Irakkriget.

Annons

Aldrig har väl kommunikationen mellan två världsledare hamnat så nära utbytet mellan ett älskande par som när dåvarande brittiska premiärministern Tony Blair i ett brev till dåvarande amerikanska presidenten George W Bush åtta månader före invasionen av Irak 2003 förklarade att ”Jag kommer vara med dig, vad som än händer”.

När John Chilcots omfattande rapport om Storbritanniens inblandning i Irakkriget offentliggjordes på onsdagen, dras man tillbaka 13 år. I dag kan det vara svårt att inte bara minnas hur det ens kom att bli en invasion – utan även på vilka oerhört svaga grunder det skedde.

Bush och Blair, sida vid sida – men utan FN:s godkännande – hastade den 19 mars 2003 in i en invasion av Irak.

Ett Irak som då fortfarande av den amerikanska regeringen påstods vara inblandat i terrordåden mot USA den 11 september 2001. Ett Irak som påstods gömma kemiska och biologiska massförstörelsevapen från Internationella atomenergiorganet IAEA:s inspektörer. Världen skulle radera hotet från Saddam Hussein och det irakiska folket skulle ”befrias” av väst.

Eller som Blair kommenterade Chilcot-rapporten på onsdagen: ”Jag tog beslutet för att jag trodde att det var rätt sak att göra”. Den tidigare premiärministern tillade att han fattat samma beslut i dag om han haft samma beslutsunderlag.

Det är förstås väldigt oroväckande, med tanke på att det långt före invasionen fanns högt uppsatta tvivlare i Bush och Blairs närhet som pekade på stora luckor i underrättelseinformationen och inte minst uppmanade Bush och Blair att inte utan stöd av FN hasta in i en väpnad konflikt som kunde destabilisera området ytterligare.

Men Bush och Blair skyndade på och bara sex veckor senare ”avslutades” invasionen med att Bush framför en röd, vit och blå fana med trycket ”Mission accomplished” – ”Uppdraget utfört”, förklarade att den militära insatsen nu ”på det stora hela” var avklarad.

Som de flesta nu vet var inte Irak inblandat i terrordåden mot USA. Inte heller hade de några massförstörelsevapen gömda för inspektion. Och 13 år senare är det irakiska folket inte nödvändigtvis överlyckliga över den ”frihet” koalitionen lämnade bakom sig när den sista soldaten lämnade landet veckan före jul 2011 – nästan nio år efter invasionen.

Under dessa krigsår dödades minst 116 000 irakiska civilpersoner – 24 stycken civila offer, primärt kvinnor och barn, för varje dödad soldat från koalitionen som fått skicka hem 4800 i kistor. Ytterligare fem miljoner irakier försattes på flykt.

Hur instabilt landet fortfarande är bekräftades så sent som i helgen när minst 250 människor dödades i ett bombdåd i huvudstaden Bagdad.

Kunde och borde Bush och Blair förutspått denna utveckling innan de skickade unga män och kvinnor i strid? Vilket ansvar kan och borde de högsta ledarna avkrävas för sina roller i ett orättfärdigt krig?

Svaret lär tyvärr utebli även denna gång.

Mer läsning

Annons