Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem får vara stolt under Pride?

/

Annons

Prideparaderna under sommaren har skapat rubriker om vilka som egentligen borde välkomnas i tågen. Hör borgare och poliser hemma under regnbågsflaggan? Och om så, ska då verkligen anarkister och andra inom den radikala vänstern som motsätter sig dessa tillåtas uttrycka sin aggressiva kritik?

En läsare hörde av sig en gång och var upprörd över att poliser i uniform tilläts under paraderna. Han menade att avståndet mellan Stonewallupproret, som priderörelsen uppstått ur, och dagens manifestationer är avgrundsdjupa. Det förra, som utspelade sig i New York sommaren 1969, var en kravall där homosexuella och transvestiter slog tillbaka mot ordningsmaktens trakasserier och pridemanifestationerna som följde var från början just protester mot polisvåld mot hbt-personer.

Men jag är inte så säker på att polisens deltagande i priderörelsen i dag är skadlig. Däremot undrar jag om det verkligen är klokt att låta partipolitiken få en så framträdande roll. När jag deltagit har jag sett att de flesta av landets större partier har egna demonstrationsblock men vart går gränsen? Självklart vore det absurt att se SD-fanor i paraden, extremhögern har också portats vilket även det skapat rubriker, men varför tillåta konservativa Kd och det gamla högerpartiet Moderaterna? Eller Socialdemokraterna för den delen. Partiet som suttit längst vid makten och ur ett perspektiv därmed mest stått i vägen för hbtq-rättigheter.

Att så starkt knyta sig till det politiska etablissemanget riskerar att urvattna kampen. Det är knappast en slump att det var debatterna som äktenskap, kyrkliga bröllop och adoption som till sist gjorde att hbtq-frågorna nådde ut på bred front. Tvärtemot dessa anpassningar till kärnfamiljsnormen har det varit talande tyst i frågor om verklig sexuell frihet och vi behöver inte titta särskilt långt bakåt för att se exempel på hur det hänger ihop.

1987 rådde AIDS-panik i Sverige. Samma år stiftades en lag med syfte att stoppa spridningen av HIV. Lagen förbjöd de så kallade bastuklubbarna, dvs. biografer och andra offentliga lokaler där vuxna vill göra mer avancerade saker än att hålla hand och eventuellt generat pussas i väntan på att reklamen ska sluta. Men lagen, som avskaffades först 2004, var inte bara svår att tillämpa. De polisingripanden som gjordes var uteslutande mot lokaler för män som har sex med män och det finns inga bevis på att lagen hade någon som helst HIV-preventiv effekt.

Nej, det handlade förstås mest om annat. För samma år som lagen om registrerat partnerskap förbereddes började också bastuklubbslagen att tillämpas och den når sin kulmen 1995, samma år som partnerskapslagen träder i kraft. Tillfälligheter eller ett adresserat budskap från det så kallat liberala samhället: Om ni slutar med att knulla runt och beter er som folk, i TVÅsamhet, så ska vi sluta förfölja er?

Visst är det bra att PARvisa rättigheter står alla tillhanda men staten ska inte lägga näsan i blöt vad gäller vem, var och hur vi myndiga medborgare kopulerar. Och i politiken företräds staten ytterst av partierna vilka aldrig får gå i första ledet utan snarare måste piskas framåt. Jag tillhör inte HBTQ-rörelsen och har ingen som helst talan i hur arrangörerna vill ordna sina parader. Men som supporter skulle jag gärna se mindre av partiprogapanda. Däremot har jag inga problem med poliser i uniform och även om de unga anarkisterna måste vara konstruktiva i sin kritik så skulle en uteslutning av det rosa-svarta blocket, vilket i Malmö varit det största, få mig att helt tappa sugen.

Mer läsning

Annons