Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vart leder etablissemangets SD-flirt?

/

Annons

I veckan har Expressen avslöjat näringslivets uppvaktningar av Sverigedemokraterna. Och Aftonbladet har grävt i partiets mediesatsningar och bland annat avslöjat att DN:s före detta chefredaktör Hans Bergström gett råd till partiet.

SD har länge levt högt på att framstå som underdogs men landets tredje största parti är givetvis idag själva en del av Sveriges maktelit.

Att SD ska bevakas av medierna på samma sätt som andra politiska partier kan tyckas självklart. Samtidigt beter sig inte sympatisörerna som vilka som helst. Exempelvis brukar andra partianhängare inte ha den lilla otrevliga ovanan att i parti och minut hota journalister. Ledande sverigedemokrater brukar vifta bort detta faktum med att de inte kan ta ansvar för vad andra gör och att medierna har sig själva att skylla.

Jämför detta med Feministiskt Initiativs bildande 2005 och den hårda bevakning partiet då fick utstå. Till och med Tiina Rosenberg, van vid tuffa tag i offentligheten, vågade inte gå ut bland folk under första halvåret har hon berättat i intervjuer. Trots det började inte feminister att hota landets redaktioner. Och om de ändå hade gjort det så hade förstås inte FI:s företrädare hävdat att hoten var journalisternas egna fel för att de rapporterade så elakt om partiet.

Jag är ingen stark anhängare av konsekvensneutral journalistik. De publicister som hävdar den ståndpunkten gör det ofta enkelt för sig. Inte sällan verkar det mest handla om att undvika debatt om den egna journalistiken. Likväl kan förstås inte bevakningen av en politisk rörelse, oavsett färg och fason, styras av journalistkårens privata åsikter. Det är inte bara etiskt ohållbart utan också, vad gäller SD, rent kontraproduktivt.

En inte obetydlig del av deras framgångar bygger ju på den självpåtagna rollen som anti-etablissemang. Om en nyhetsreporter låter sin aversion mot partiet skina igenom så finns det tusen sajter, bloggar, twitterkonton och kommentarsfältherrar som gör politik av situationen.

När kungen och svenska ministrar fått tårtor i ansiktet har det inte hörts några samfällda skrik från Sveriges opinionsbildare om att demokratin är i fara. Däremot har det gått att uppfatta ett och annat fniss. Skillnaden i mediernas reaktioner när Åkesson för ett par år sedan tårtades avslöjade att det då ännu inte sjunkit in hos oss alla – att SD liksom flera av Europas övriga nationalistpartier inte är några underdogs längre.

Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt högerextremt parti. Att lyfta fram deras företrädares rasistiska utspel har inte avskräckt partiet att växa. Snarare har partiet dragit nytta av detta genom att hävda att PK-etablissemanget förföljer dem. Men journalistiken kan inte ta hänsyn till det partipolitiska spelet.

På samma sätt har veckans avslöjanden om SD:s kopplingar till det mer rumsrena etablissemanget inom näringsliv och media ett egenvärde. Förhoppningsvis bidrar det också till att väljarkåren inte längre går på partiets propaganda och inser att SD är en del av makteliten.

Mer läsning

Annons