Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Värna tråkigheten

Annons

Fredrik Reinfeldt vill inte längre sänka inkomstskatten. Och Stefan Löfven vill inte höja den. Regeringen och Socialdemokraterna är dessutom mer eller mindre överens om både valfrihet och vinster i välfärden. Den som letar efter tydliga konfliktytor i svensk politik lär få hålla på ett tag.

Det är tråkigt, säger en del. Skillnaderna är för små, fyller andra i. Och det har man så klart rätt att tycka. Men från andra sidan Atlanten, där jag bor sedan ett drygt år tillbaka, framstår just de små skillnaderna som Sveriges kanske främsta styrka.

Att bråket om budget och Barack Obamas sjukförsäkringsreform fick den amerikanska staten att delvis stänga har såklart inte gått någon obemärkt förbi. Under knappa två veckor uteblev inte bara viktiga välfärdstjänster, USA drevs till gränsen av en statsbankrutt som hade skakat om hela världsekonomin.

Anledningen till detta är att amerikansk politik just nu är lite för intressant, skillnaderna lite för stora. Republikaner och demokrater står så långt ifrån varandra, inte bara sakpolitiskt utan i hur de uppfattar verkligheten, att de snart inte kan komma överens om någonting.

Den djupa polariseringen – som först skymtade fram under Bill Clintons tid som president och som har nått full blom sedan Obama flyttade in i Vita Huset – är ett tämligen nytt fenomen i USA. Men inte i andra länder på den här sidan Atlanten.

I stora delar av Latinamerika har politiken länge präglats av skarpa konflikter. Där har skillnaderna dock oftast tagit sig ett annat uttryck än de gör just nu i USA: i stället för förlamning har de resulterat i politiska tvärkast.

I Latinamerika har de formella politiska institutionerna ofta varit svaga. Det har inneburit att presidenter haft få begränsningar för sin maktutövning och både kunnat genomföra sin politik och underminera sina motståndare. I alla fall fram tills de tappat i popularitet och pendeln svängt över åt andra hållet. Det är ett mönster som följts i bland annat Argentina, där en ny kongress ska väljas till helgen.

Under 90-talet drev president Carlos Menem igenom omfattande nyliberala reformer – samtidigt som motståndarna i kongressen helt åsidosattes. Under det senaste decenniet har de båda presidenterna Nestor Kirchner och Cristina Kirchner drivit en populistisk vänsterpolitik och oppositionen marginaliserats – i alla fall fram till nu. Regeringen förväntas drabbas av ett bakslag i helgens val. Resultatet av sådana skarpa skiften, i Argentina och andra länder i regionen, är politisk och ekonomisk instabilitet.

I jämförelse med djupa politiska konflikter som skapar antingen förlamning eller tvära kast är den svenska ankringen i mitten inte så dum. Den gör det både enklare att fatta svåra men nödvändiga beslut och ger politiken långsiktighet. Just därför är tråkigheten väl värd att vårda.

Martin Liby Alonso

Martin Liby Alonso är liberal skribent och forskare i statsvetenskap vid MIT i Boston.

Mer läsning

Annons