Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänstern är mycket större än Vänsterpartiet

/

För tio år sedan var det besvärligt att vara vänsterpartist. Partiets förflutna var en populär angreppsyta för både borgerliga debattörer och interna kritiker.

Annons

Gudrun Schyman var ute ur bilden men partiet satt alltjämt fast i ett samarbete med Miljöpartiet och Socialdemokraterna som krävde sina uppoffringar. Efter varje ny budgetuppgörelse publicerades arga insändare från medlemmar som ansåg att partiets radikala arv sveks.

En vänster värd namnet fick aldrig glömma att det var de långsiktiga målsättningarna som skulle prägla partiets agerande och retorik. Därför borde man inte hymla med att framtidsmålet var ett klasslöst, kommunistiskt samhälle. Och därför sågs det som förkastligt att försätta partiet i en situation där man blev medskyldiga till den socialdemokratiska regeringens "högerpolitik".

Efter ett par år började de interna schismerna mattas av, men samtidigt hade det politiska klimatet förändrats. Den väljaropinion som under 1990-talet hade sett V som en nödvändig motvikt till EU och socialdemokratins tillkortakommanden började tunnas ut. I stället kunde nya moderater och gamla mittenpartier sätta agendan för den politiska debatten. S tog upp kampen men tog samtidigt steg på steg mot politikens mitt. Kvar stod V, utan inflytande, men med en växande frustration över att det mesta tycktes gå åt fel håll.

Ur liberal synvinkel kan man ha synpunkter om åtskilligt i Vänsterpartiets politik. Men samtidigt framstår dagens vänster som mer vital än på länge. För även om motsatsen ofta hävdas har V onekligen förnyat sig. Partiet talar sällan om socialismen, och mycket få försöker i dag återupprätta begreppet kommunism. Detta kan vara en sorg för de som fortfarande tror att vänsterns agenda bäst främjas genom frasradikal retorik och samarbetsvägran, men i gengäld kan V i dag diskutera sakpolitik på samma villkor som andra partier. Detta i sig är en seger för V och en stor lättnad för dess ledning. I ett läge där allt fler upprörs över konkursade skolbolag och vinster i välfärden kan V mycket väl ligga i vinnarhålet, bättre rustade och visa av erfarenhet från den turbulens som rådde när det sist begav sig.

Även om den politiska tonen från V kan vara hård är inställningen till den egna ideologin ödmjuk. Men vänstern är större än bara V. I dag tar postkoloniala, vänsterfeministiska och systemkritiska opinionsbildare plats i samhällsdebatten och i sociala medier. Det är en bred och brokig vänster – som endast delvis växt in i partikroppen – och som tolkar politikens uppgift betydligt vidare än den gamla vänstern gjorde.

När denna nya vänster omfamnas av V bör det nog ske med viss försiktighet, så att gamla misstag inte upprepas.

Tanken att de egna ideologiska ståndpunkterna skulle ha vetenskaplig status må ha övergivits av Vänsterpartiet efter 1989, men hos den akademiskt anstrukna vänster som i dag angriper kapitalismen lever den kvar i högönsklig välmåga.

Petter Bergner

Petter Bergner är historiker och liberal skribent. Hans avhandling, "Med historien som motståndare", handlar om Vänsterpartiets uppgörelse med sin historia.

Mer läsning

Annons