Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppvisning i raljans och vantolkningar

/
  • Hur många väljare orkar med en valrörelse i samma tonläge som dominerade onsdagens partiledardebatt?

"Partiledardebatt". Det är nästan en oxymoron. Samla mer än en svensk partiledare på samma ställe så upphör snarast debatten. Antingen håller de med varandra och tror att minsta tecken på oenighet är en svaghet – eller så håller de inte med varandra och väljer att hånfullt tala förbi varandra. I allt högre tempo och med allt högre röst.

Annons

Det är liksom ingen slump att det i mina anteckningar står "Åsa Romson svarade på en fråga!!" två timmar in. Företeelsen var intressantare än svaret, för det var första gången någon i ett replikskifte faktiskt verkade lyssna på vad motståndaren sa och sedan bemötte det.

Fredrik Reinfeldt (M), som höll en statsmannamässig ton i sitt inledningsanförande, kunde sedan i efterföljande replikskiften inte alls hålla masken. Med grimaser, hånflin och förställd röst möttes de rödgröna företrädarna.

Härskartekniker är inget nytt, men politiker verkar i allt högre utsträckning tro att de förväntas ha en attityd gentemot meningsmotståndarna som knappast kan få fler än de mest övertygade supportrarna på gott humör.

Att medvetet missförstå, vantolka och raljera är det "nya svarta". Och Reinfeldt var möjligen gårdagens mest uppenbara förövare, men långt ifrån den enda.

De lysande undantagen var kanske främst herrarna Sjöstedt och Hägglund. Vänsterledaren var lysande i sina replikskiften och sänkte snarast rösten som svar på motståndarnas allt mer högljudda arrogans - medan kristdemokraten besitter en retorisk kvickhet som aldrig blir plump.

Jonas Sjöstedt plockar sedan tveklöst poäng på att vara den enda partiledaren som i vinstdebatten befinner sig på samma sida som en majoritet av väljarna.

Mikael Damberg var en helt okej inhoppare för Stefan Löfven och valde något otippat att fokusera på den enda politiska fråga som Moderaterna fortfarande "äger" opinionen i; sunda statsfinanser.

Hur sunda kan de finanserna vara när regeringen vänt ett budgetöverskott på 65 miljarder 2006 – till ett underskott för 2014 på 87 miljarder, undrade Damberg i ett försök att få väljarnas förtroende för Borg i gungning.

Men sen tog som vanligt en liten skitfråga över hela debatten, precis som före jul när årets hetaste debatt kom att handla om en promille av statsbudgeten, de tre miljarder som regeringen ville höja brytpunkten med.

Denna gång handlade det om tio miljarder som högern mycket upprörd menade att S ekonomisk-politiska talesperson Magdalen a Andersson ville skära ner anslagen till de största statliga myndigheterna med genom "effektiviseringar".

Nu stämde i och för sig inte det, men tio miljarder i besparingar en budget på närmare 900 miljarder är kanske inte den stora politiska frågan för valrörelsen.

Mer läsning

Annons