Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tvärnita inte i uppförsbacken

/

På senare tid har Socialdemokraterna, med den ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson i spetsen, kraftfullt angripit regeringens ekonomiska politik.

Annons

Sverige är på väg att bli ett nytt Grekland har den som lyssnat till Anderssons sirensång fått veta; detta då budgeten för 2014 beräknas gå med 87 miljarder kronor i underskott.

Skälet till den hårda kritiken är att undergräva Moderaternas och finansminister Anders Borgs (M) grundmurade förtroende i ekonomiska frågor.

Det är tydligt att finansminister Anders Borg (M) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tar kritiken på allvar. I helgen anlade de moteld på debattplats i Dagens Nyheter (DN 16/2): Det blir inga skattesänkningar under de kommande två åren med ett förnyat mandat för alliansregeringen, var beskedet.

S-ledaren Stefan Löfven avfärdade Borgs och Reinfeldts utspel i Agenda på söndagskvällen: "Det sitter i deras DNA. De kommer att vilja sänka skatten, det är deras politik."

Det är nog ingen som ifrågasätter att Moderaterna vill fortsätta att sänka skatten. Det går en skiljelinje mellan allianspartierna och partierna till vänster där. De förstnämnda vill att hushållen ska få behålla en större del av kakan själva medan oppositionspartierna tycker att staten ska ta hand om en större del och omfördela den. Så långt har Löfven rätt, men det betyder förstås inte att ens en moderat finansminister tycker att det i alla lägen alltid är rätt att sänka skatten.

På en pressträff under måndagen fortsatte Borg och Reinfeldt sin motoffensiv, det handlar om att bedriva en klassisk keynesiansk politik: Stimulera ekonomin i dåliga tider och hålla igen när tillväxten tar fart.

Att Borg och Reinfeldt vill hålla emot nu när ekonomin ser ut att ta fart framöver är med andra ord logiskt. De budgetregler som infördes under 1990-talskrisen har tjänat Sverige väl. De har borgat för att det finns pengar att satsa när ekonomin tappar fart, men det bygger också på att man håller igen och samlar i ladorna när ekonomin går av sig själv och inte behöver stimulanser.

Det är något av ett pedagogiskt problem för politiken att förklara för väljarna att det är läge att hålla igen samtidigt som medierna rapporterar om högkonjunktur. Alternativet är dock mångdubbelt värre. Att lägga kostsamma reformer i goda tider må vara oproblematiskt, men den andra sidan av myntet blir då att man ska strama åt och kapa kostnader samtidigt som aktiviteten i ekonomin bromsar in. Det är som att tvärnita i uppförsbacke i stället för att trycka på gaspedalen.

Mycket tyder på att budgetutrymmet för stora satsningar kommer att vara begränsat under nästa mandatperiod, alldeles oavsett regering. Frågan är om det inte snarare kommer att handla om att höja vissa skatter och fortsätta Sisyfosarbetet med att kapa kostnader och effektivisera de offentliga verksamheterna ytterligare, bara för att återta ekonomin till nödvändiga överskott.

Inget block kan med trovärdighet utlova vare sig stora skattesänkningar eller kostsamma reformer utan att skicka med en ingående plan för hur de ska finansieras. Att räkna med att det ska finnas ett outnyttjat "reformutrymme" är inte seriöst.

Mer läsning

Annons