Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tala inte illa om staden även om du älskar landsbygden

/
  • Vissa trivs på landsbygden, medan andra trivs bäst i staden.

Annons

Är landsbygden vacker och värdefull? Svar ja.

Är landsbygden det enda som bör räknas på riktigt? Svar nej.

Visst kan man upplysa om landsbygdens många positiva sidor, men det liv som levs i stadsmiljö är inte per definition sämre än det liv som levs på landet. Det är bara annorlunda.

Detta inser nog de flesta, men ibland tar landsbygdsvurmen liksom spjärn mot staden mest för att trycka ner den. I en kulturkrönika i Dagens Nyheter (13/6) argumenterar exempelvis psykologen Jonas Mosskin för att det är dags att "leva som lantisar".

I kontrast till den konsumtionsinriktade storstadsbons levnadssätt målas lantisens livsföring upp som föredömlig. På landet är det kort och gott bättre: "Där hälsar vi på grannarna och hänger i farstun i timtal innan kaffet sätts på. Sättet att umgås på kostar litet och medför få förpliktelser. Det enda vi ger bort till varandra är tid, viket vi lantisar har så vi kan gödsla med."

Storstadens människor däremot, de "lever livet i ett uppdrivet tempo som leder till brist på inre hållbarhet". Ja, de lider rent ut sagt av "själslig andnöd".

Stackars satar, börjar läsaren snart tänka. Tacka vet jag röda stugor, stilla sommarkvällar och barn som springer barfota och bygger lådbilar.

Även kollegan Katarina Östholm, som är kulturredaktör för allehanda.se, låter i en krönika (3/6) sitt landsbygdsengagemang glida över i ett förminskande av staden som livsmiljö. Själlös arkitektur ställs mot det genuina och jordnära. Å ena sidan färskpotatis och feta daggmaskar till fisket. Å andra sidan iPads och färdigförpackad mat. Stadsbornas "fabricerade verklighet" ställs mot landsbygdens rikedom på upplevelser, ja på livet självt.

"Ett liv i storstaden är bara ett halvt liv", slår Östholm fast. Därför borde barnen få komma ut närmare naturen. För att få en chans att leva hela liv i stället för halva, får vi anta.

Visst behöver landsbygden personer som tar fajten. I politiken, i kulturen och i näringslivet. Kanske krävs det en del penseldrag som förgyller och romantiserar, men kom inte och påstå att det urbana livet är skit, att det förstör människans karaktär. Tro inte att själva landsbygdskontexten gör att du höjer dig över mängden i andligt, emotionellt eller intellektuellt hänseende. Det är inget svek mot vare sig barnen eller det egna jaget att medvetet välja att bo där det myllrar och växer. Inte om det är just där familjen vill leva.

Alla vill faktiskt inte skjutsa barnen i bil till träningar och kompisar i princip varje kväll under en hel uppväxt. Vissa vill inte åta sig ett livslångt renoveringsprojekt, och därför undviker de husen med de spruckna stengrunderna, där husmusen ledigt kilar in när höstens köldknäppar sätter in. Många vill faktiskt ha allt det som det urbana möjliggör. Det är därför, inte för att de inte förstår sitt eget bästa, som de väljer ett sådant liv.

En barndom i staden behöver inte vara mer andefattig än en uppväxt i en by. Det går alldeles utmärkt att skapa mening, gemenskap och markkontakt även i en storstad.

Lek med tanken att perspektivet vore det omvända, det vill säga om det i stället vore storstadsbor som la ut texten om hur skadlig landsbygden är för den som bor där:

Lantisens liv är bara halvt. Lantisen är emotionellt skadad av den landsbygdsmiljö hon lever i. Lantisen vet inte sitt eget bästa och gör helt fel livsval.

Min gissning är att sådana texter skulle upplevas som ganska provocerande och respektlösa.

Mer läsning

Annons