Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverige blir inte med barn

Annons
Sverige blir inte med barn



Biträdande socialminister Ingela Thalén är glad. Den arbetsgrupp inom regeringskansliet som har haft i uppdrag att analysera barnafödandet i Sverige konstaterade i tisdags att unga människor vill ha barn, helst två.

Thaléns glädje ska ses mot bakgrund av ett konstaterande som hörs gång på gång i samhällsdebatten: Det föds för få barn i Sverige. Under 1990-talet sjönk barnafödandet markant. Botten nåddes 1999. Sedan dess har födelsetalen ökat, men bara svagt.

Det låga barnafödandet betraktas i allmänhet som ett stort samhällsproblem. Förvisso kan det ses på det viset, men det gäller att vara försiktig med vad man menar. Lågt barnafödande bör ses som ett symptom på ett problem snarare än själva problemet i sig.

Det är ju bevars inte en medborgerlig plikt att skaffa barn. Problemet består i att människor som vill och kan bli föräldrar upplever hinder från samhället sida.

Nu har alltså en arbetsgrupp funnit att viljan att bilda familj finns hos en stor majoritet av de unga. De flesta har också förmågan. Varför avspeglas det då inte tydligare i födelsetalen?

Orsakerna är så klart flera. En är att de flesta väljer att vänta längre med att skaffa det första barnet idag jämfört med tidigare.

Så länge det inte innebär att förstföderskorna skjuter upp de planerade graviditeterna för länge, så att de löper stor risk för ofrivillig barnlöshet, påverkar den attitydförändringen inte långsiktigt antalet barn per kvinna.

Anledningen till att många unga vuxna väljer att vänta med barn är att de först vill ha stabila jobb och bra inkomster.

Arbetsgruppen lyfter fram just arbetsmarknaden som en av de viktigaste förklaringarna till barnafödandemönstret. 1990-talets arbetslöshet och tillfälliga anställningar har fått många att avvakta med familjebildning. Försiktigheten sitter fortfarande i. Dessutom pekar arbetsgruppen på att många arbetsgivare inte ser med blida ögon på barnafödande anställda.

Det är ett problem som inte kan uppmärksammas nog. Fördelarna med att göra det lättare att kombinera föräldraskap med förvärvsarbete borde väl inte vara så förtvivlat svåra att se.

För regeringen är det så klart bekvämt att peka på arbetsmarknadens parter, men i Sverige är ett normalhushålls ekonomi i hög grad känslig för politiska beslut om bidragsnivåer och reglerändringar. Hela familjepolitiken måste ses över för att minimera de politiska avigsidorna som är kännbara för föräldrar.

Barn sätts inte till världen därför att samhället behöver högre nativitetstal, utan för att människor av högst privata skäl beslutar sig för att de vill ha barn.

Klämkäcka uppmaningar från ministrar riktade till unga vuxna om att tänka på samhällets framtida välfärd genom att fixa till tillökning i hemmet är därför dömda att misslyckas.

Klok och fungerande politik handlar, inom detta område som inom så många andra, om att skapa goda förutsättningar för dem som vill ha barn. Mer än så vare sig kan eller bör politiken göra.

Magnus Krantz

Mer läsning

Annons