Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

Som om fackanslutning gör det bättre

Annons
Tisdag 14 maj

Som om fackanslutning gör det bättre

För de brittiska sexarbetarna i den nybildade fackföreningen "The International Union of Sex Workers", IUSW, är det arbetsvillkoren och inte prostitutionen som är degraderande. Fackföreningsanslutning tror de är lösningen på arbetarnas problem.



Men en fackföreningsanslutning skulle förstås åstadkomma väldigt mycket mer än så. Den skulle normalisera sexhandeln, göra den till ett naturligt inslag på arbetsmarknaden.

- Vad sysslar din dotter med nu för tiden? - Ja, hon pluggar ju på universitetet samtidigt som hon "hjälper män att våga fullfölja sina sexuella fantasier".

Citatet i det i övrigt påhittade meningsutbytet är äkta och tillskrivs Ana Lopes, IUSW:s 26-åriga generalsekreterare. Det är så hon, enligt en intervju i senaste numret av Kommunalarbetaren beskriver sitt jobb.



Utgångspunkten är förstås att könshandeln i Storbritannien är legal. Därför är utvecklingen mot fackföreningsanslutna sexarbetare varken oväntat eller orimligt. De betalar skatt så varför ska de inte omfattas av socialförsäkringssystemen och kunna få ut pension, a-kassa och sjukersättning? IUSW:s krav är inte heller de orimliga. De vill ha rätt till säkra och rena arbetsplatser, tillgång till bra hälsovård, utbildning till de som vill lämna branschen och på ett mer grundläggande plan - rätten att säga nej.

Och det låter väl bra och rimligt, men om vi börjar resonera så och försöka tillämpa dessa krav och den brittiska utvecklingen har vi så smått börjat behandla frågan om sexhandeln som vilken annan fråga om arbetsmiljö som helst. Och det är den självklart inte.



I Sverige är utgångsläget ett helt annat. Att köpa sex är sedan 1999 förbjudet, men många kritiserar lagen och menar att halveringen av antalet prostituerade i Stockholm helt enkelt beror på att prostitutionen sökt sig inomhus och att kontakten mellan köpare och säljare av sexuella tjänster sköts med hjälp av internet och mobiltelefoner.

Så om lagar inte efterlevs så ändrar vi dem? Det är en uppfattning som inte alls är ovanligt bland legaliseringsivrarna som säger att valet av yrke är upp till individen. Något grundläggande fel i att det är kvinnor och inte män som prostituerar sig och att det män och inte kvinnor som köper, ser de inte. I stället framhåller de att kvinnor borde ha rätt att bestämma själva om de vill sälja sina kroppar eller inte och vägrar se sambanden mellan samhällets fortsatta underordning av kvinnor och sexhandeln.



De vill i stället göra prostitutionens kritiker till moraltanter som vidhåller det omoderna tänkandet att människor inte skulle vara till salu. Man kan ju köpa kroppsarbete av andra yrkesgrupper. Byggnadsarbetarna exempelvis är övervägande män som, i alla fall indirekt, säljer sina kroppar. Är det samma sak, variationer på ett tema? Känns i den jämförelsen byggnadsarbetarnas omtalade löneklyftor som ett problem när studier i sexhandelslegala Tyskland visar att legaliseringen inte förbättrat de prostituerades ekonomiska situation.

Tio till femton kunder per dag krävs om hon ska betala skatten, läkare, kondomer, hyra, kläder, smink och hallick. Rätten att säga nej blir i det sammanhanget rätt värdelös. Men som fackföreningsansluten sexarbetare kan hon inte klaga - hon har ju valt det själv och kan sluta när hon vill.

Men även om det är ett argument sexköparna använder som argument för att rättfärdiga sitt beteende, är det ovärdigt ett jämställt samhälle.

Susanne Sjöstedt









Krönika: Skolresor och lata soffliggare

Det borde finnas en lag som förbjuder alla Sveriges tonåringar att åka tåg samma helg. Eller i alla fall hålla män och kvinnor i lämplig fortplantningsålder ifrån dem. Den slutsatsen och några till fattades efter 15 timmar på tåg i helgen, så även två principbeslut:

1. Höj lärarlönerna! Att det överhuvudtaget finns människor som orkar tillbringa hela sin arbetstid med denna vilda samling ungdomar är en gåta. Att de är villiga att göra det för den lön de nu har är en ännu större... 2. När vårterminen går mot sitt slut och klassresor är en regel ska undertecknad avhålla sig från att åka tåg.



En resa till Värmland inleddes med ett större gäng vildar från Sundsvall och fortsatte med ett något yngre gäng från Stockholm.

Vägen tillbaka erbjöd närmare sju olika grupper med ett bandylag med tonårsgrabbar på väg hem till Hudiksvall och den personliga favoriten: en trumpen grupp tonårstjejer som vägrade prata med varandra men ändå förmådde häva ur sig en imponerande mängd svordomar. Det konstant skrikande spädbarnet visade sig bli det mest lugna inslaget under just den sträckan. Så det är allt något mycket speciellt i tågresor.



Helgens mest irriterande inslag var för övrigt inte alls tonåringarna utan en helgkrönika i min "modertidning" Karlskoga-Kuriren. Skribenten tänkte nog inte rösta skrev han, och hade som förklaring att inget parti hade ett program som tilltalade honom. För honom gällde allt eller inget. Ett perfekt politiskt program eller sofflocket.

Om alla röstberättigade svenskar resonerade på samma sätt hade valdeltagandet självklart inte nått upp till fem procent, för vem håller med om alla inslag i ett partiprogram? Inte jag i alla fall. Det socialdemokratiska partiprogrammet innehåller flera områden som kräver omfattande bearbetning för att jag ska tycka att det är perfekt. Men sofflocket har aldrig varit ett alternativ.

Vad krönikören på Kuriren i själva verket gör är inte att se genom några politiska klyschor om förbättringar av skolorna eller vården, något han själv hävdade. Han vill bara ursäkta sin brist på engagemang så att skuggan över beslutet att ligga kvar på sofflocket inte ska falla på honom utan på någon annan; "Har ni inget perfekt program får ni skylla er själva, min röst får ni inte".



Politik och partier har en mer komplex sammansättning än en sådan åsikt medger. Politik är att vilja, sa Palme och för att politiken i en demokrati ska fungera krävs först och främst att många vill, och att den demokratiska ledningen kan presentera en handlingsplan som en majoritet kan ställa upp på.

Visst vore det väl trevligt om det fanns en handlingsplan som alla tyckte var perfekt, men med åtta partier i riksdagen kan vi dra slutsatsen att så inte kommer att hända. Att partierna är åtta till antalet betyder förstås inte heller att det bara finns åtta uppfattningar om hur exempelvis skattesystemet bör vara utformat.



En demokrat förstår och accepterar spelreglerna som säger att det avgörande är ett aktivt ställningstagande. Den sanne demokraten kräver förstås det samma av ett parti, att partiet eller politikern rangordnar frågorna. Alla har rätt att avkräva förtroendevalda ett ställningstagande: Vilken fråga tycker du är den i särklass viktigaste och vad är du villig att saka för att garantera att den frågan får prioritet?

Samma fråga måste man som osäker väljare ställa sig själv och det är som mest viktigt när man brinner för enskilda frågor men inte är säker på helheten: Vilken fråga tycker jag är den viktigaste frågan och är den frågan så viktig att jag kan tänka mig att rösta på det parti som tycker som jag, även om de driver åsikter inom andra områden jag inte gillar?

För mig som är socialdemokrat är det egentligen inte en enda enskild fråga som är det avgörande, det är helheten. Partiet har presenterat en framtidsvision som jag tycker känns tryggare och medmänskligare än de andra partiernas. Jag behöver ingen maxtaxa eller sjukförsäkringstakshöjning för att tycka det, men båda frågor ingår i den samlade helhet som gör socialdemokratin till det enda tänkbara för mig. Då måste jag också acceptera att få vänta på beslut i andra frågor som känns viktiga. På onsdag kommer för övrigt ett sådant beslut äntligen till stånd - omfattandet av homosexuella i det grundlagstadgade förbudet om hets mot folkgrupp.



Är din allra viktigaste fråga fastighetsskatten kanske kristdemokraterna är valet du bör göra, om du känner att du kan stå ut med resten. Är det viktigaste för dig att skatterna ska vara så låga som möjligt, får du helt enkelt stå ut med att det sker på bekostnad av andra viktiga saker.

För partierna är det minsann inte enkelt att göra en prioriteringslista, så det borde inte vara det för väljarna heller. Sofflocket är den lates och oansvariges val.

För den som fortfarande känner sig osäker är Ungt vals åsiktstest att rekommendera. Genom att besvara en uppsjö frågor och prioritera mellan dem, får du råd om var du hör hemma. Oftast är det inte viktigast vilket parti testmakarna rekommenderar, utan hur du själv reagerar på rekommendationerna, "Skulle jag vara centerpartist? Pyttsan!".

Att Ungt vals test får hedersomnämnande beror inte minst på att de lyckats sammanställa ett test där undertecknad för första gången, och efter att ha deltagit i säkert 20 olika tester, uppges ha mest gemensamt med socialdemokraterna!

Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons