Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skattesänkarnas bedrägliga finter och sviktande självförtroende

/
  • Hur formuleras och motiveras en ny borgerlig skattepolitik?

Annons

Om skatterna må politikerna träta i evigheter. Konfliklinjerna finns där, men debatten är sällan så rak och ärlig som man skulle önska.

I Sverige går det utmärkt att först utmåla jobbskatteavdrag som dråpslag mot välfärden, för att sedan acceptera nämnda avdrag ett efter ett. På motsvarande vis paketeras förslag om skattesänkningar inte sällan så omsorgsfullt att man skulle kunna tro att det rörde sig om något annat än just skattesänkningar. Som om partierna inte riktigt vill stå för sin egen politik. Som om hela syftet vore att manipulera människor att acceptera en politik vars konsekvenser de kanske inte har fått en helhetsbild av.

Under Alliansens regeringsår blev det för mycket av den varan, men de borgerliga partierna tycks ha kommit olika långt i omprövningen av denna retorik.

Visst kan och bör skattesystemet justeras på olika vis för att främja arbete och företagande, men det finns även mer ideologiska argument för att lätta på skattetrycket. Argument som handlar om att staten inte bör ta mer från medborgarna än vad som är absolut nödvändigt och om att pengarna i utgångsläget är individens. Den som låter dessa insikter vara vägledande behöver inte uppträda som om hen på allvar trodde att varje skattesänkning innebär guld och gröna skogar åt alla.

Den som vilar på det ideologiska benet kan också erkänna att skattesänkningar kan vara att föredra även om staten får mindre pengar att röra sig med, och således måste kapa kostnader i motsvarande omfattning. Sänkningar kan rent av vara att välkomna även om det finns personer som "drabbas" om du får behålla mer av vad som är ditt.

Kruxet är bara att det är så mycket lättare för politiker att sälja in en skattesänkning om de får torgföra förslaget som en dunderkur mot utanförskap, snarare än som en ideologiskt motiverad åtgärd syftande till att omfördela pengar från det offentliga till individen. Lyckas man med detta vidgas nämligen kretsen av personer som kan tilltalas av förslaget dramatiskt, för vem vill inte bekämpa utanförskap?

När skatteförändringar ständigt motiveras på ett alltför instrumentellt vis, samtidigt som de ideologiska argumenten ges en obefintlig eller blygsam plats i framställningen, riskerar partiet i fråga att investera förtroendekapital i något som vid närmare granskning kan visa sig vara ett korthus av överdrifter. För om den utanförskapsbekämpande potentialen inte visar sig vara så stor som man i kampanjandets stund hävdade, kan det bli problematiskt att senare damma av samma argument på nytt när nästa skattesänkning ska säljas in.

Varför ska vi exempelvis tro att Centerpartiets ingångsavdrag ska bita när tidigare riktade sänkningar av arbetsgivaravgiften har dömts ut som ineffektiva och trubbiga instrument? Kanske vore det rimligare att gå in för en generell sänkning och vara öppna med att det jobbskapande syftet inte är det enda syftet. Därmed skulle förväntningarna dämpas till mer realistiska nivåer.

Om de partier som egentligen vill sänka skatterna av ideologiska anledningar bara kan tänka sig att presentera förslag som passar in i ett redan färdigt narrativ, då får vi den politik vi får. Ibland blir det hackat och ibland blir det malet, men alla går från bordet med en känsla av att kocken förmodligen kan bättre. Utöver själva trovärdighetsaspekten finns det alltså även en risk att förslagen helt enkelt blir för lösryckta och för dåliga.

Rakare rör i skattediskussionen skulle välkomnas av de väljare som tycker att partipolitiken har reducerats till ett ytligt maktspel där ideologiska profiler suddas ut. Generellt borde partierna också bli betydligt bättre på att erkänna att de hade fel. När effekterna uteblir bör detta också erkännas.

En borgerlighet som vågade tala ur skägget när det gäller skatterna skulle kunna uppträda mer ideologiskt självsäkert, och därmed ge den politiska debatten mer ideologisk substans. Att snö in på nya varianter Rut- och Rot-avdrag, som bara den som dansar efter statens pipa kan ta del av, håller inte i längden.

Partistrategerna på högerkanten må tro att de har hittat det ultimata sättet att sänka skatterna i ett i grunden socialdemokratiskt präglat samhälle, men vad borgerligheten har gjort är kanske snarare att måla in sig ett hörn som det nu är hög tid att komma ut ifrån.

Alla väljare vill inte sänka skatterna, men många alliansväljare röstar faktiskt borgerligt av just den orsaken. Dessa kärnväljare kommer att undra vad de ska ha borgerliga partier till om de inte törs stå för att de vill sänka skattetrycket.

Mer läsning

Annons