Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så var det dags igen

/

Jimmie Åkesson (SD) börjar bli riktigt less på presskonferenser nu.
Partikamrater som leker med byggmateriel och hittar på rånhistorier gör livet besvärligt för partiledaren.

Annons

Ni kan rutinen vid det här laget.

Högt uppsatt företrädare för Sverigedemokraterna får för mycket alkohol i sig.

Högt uppsatt företrädare för Sverigedemokraterna gör bort sig genom att använda rasistiska uttryck.

Högt uppsatt företrädare för Sverigedemokraterna berättar en historia som blir motbevisad, erkänner sedan och skyller på alkoholen och att han mått dåligt.

Därefter är det dags för partiledare Jimmie Åkesson att kalla till presskonferens och meddela att SD-politikern som brutit mot partiets så kallade "nolltolerans" lämnar alla eller några av sina uppdrag.

Erik Almqvist fick inte vara kvar som ekonomisk-politisk talesperson. Kent Ekeroth sparkades som rättspolitisk talesperson. Och nu har Lars Isovaara fått lämna uppdraget som näringspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna.

Till skillnad från partikamraterna Almqvist och Ekeroth har dock Isovaara också begärt om att få bli entledigad från riksdagsledamotsuppdraget. Jimmie Åkesson har uppenbarligen bestämt sig för att straffa Isovaara lite hårdare än Almqvist och Ekeroth och därför uppmanat honom att lämna den lagstiftande församlingen.

Och nej, det är klart att Lars Isovaara inte behöver lämna riksdagen bara för att Åkesson säger åt honom att göra det; riksdagsmandat är personliga och inget partierna styr över, så det krävs en aktiv handling från ledamotens sida för att uppdraget ska avslutas. Det är dock helt uppenbart att partiledningen inte vill ha kvar honom i riksdagsgruppen.

Varför åker då Isovaara, men inte Erik Almqvist och Kent Ekeroth, ut från riksdagen?

Sverigedemokraterna kommer så klart att hålla fast vid att det är Isovaaras eget beslut och att han har personliga problem som han behöver ta itu med. Dessa personliga problem borde dock partiledningen redan ha känt till sedan länge, och det Lars Isovaara har gjort är knappast värre än det Almqvist och Ekeroth företagit sig.

Men stockholmaren Erik Almqvist och skåningen Kent Ekeroth är viktigare, och svårare att hantera, för Jimmie Åkesson än vad SD-ledamoten från Västerbotten är. Almqvist och Ekeroth är betydligt tyngre spelare i partiet och har gott om supportrar i de egna leden. Jimmie Åkesson vågar därför inte klippa alla band med duon.

Dessutom minns så klart Åkesson och partiledningen vad som hände då man försökte få förre SDU-ordföranden William Petzäll att lämna sin riksdagsplats. Petzäll valde då att lämna Sverigedemokraterna, men inte riksdagen, och blev politisk vilde.

Då Petzäll tragiskt gick bort på grund av en överdos i somras återgick mandatet till en representant för Sverigedemokraterna och partitoppen vill för allt i världen inte vara med om att tappa ett mandat en gång till. Att Almqvist eller Ekeroth skulle välja att bli politiska vildar är knappast troligt, men om någon av dem lämnar riksdagen är de nästa namnen på "avbytarbänken" personer som antingen är i konflikt med partiledningen eller redan har lämnat SD.

I opinionsundersökningarna ser inte SD ut att ha tappat något stöd, men Jimmie Åkesson går ändå igenom sin tuffaste tid som politiker just nu. SD har en stabil grupp kärnväljare, men det som kan hindra Åkessons parti från att säkra fyra nya år i riksdagen är att det slits sönder av interna motsättningar.

"Utrensningar" och företrädare som behandlas med olika måttstockar kan skapa ordentligt med turbulens. Att sparka lokala förmågor som trampat i klaveret är inget problem, men nu har tre talesmän på kort tid skämt ut sig själva och sitt parti. Det är inget som egentligen överraskar, men det är knappast vad Jimmie Åkesson hade planerat. Och fler skandaler, fler avslöjanden och fler presskonferenser med en bister Jimmie Åkesson är att vänta.

Alla partier tvingas då och då hantera situationer då företrädare uppträtt illa, och alkoholrelaterade problem är inte något som är unikt för just SD-politiker.

Men det faktum att det är så frekvent förekommande inom Sverigedemokraterna, och att det uppenbarligen finns många SD-företrädare som, enligt egen utsago, mår väldigt dåligt, finns det all anledning att återkomma till.

Mer läsning

Annons