Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Professorn har talat, låt fingerpekandet börja

/

På den tionde dagen i den andra månaden anno 2014 lade professor skytteanus emeritus Leif Lewin fram sin utredning och sade: Låt fingerpekandet börja och alla landets skolpolitiker bråka om vems fel det är att skolan blivit sämre.
Och skolpolitikerna svarade: Med nöje!

Annons

Nä, riktigt så gick det inte till då Leif Lewin på måndagen presenterade den utredning han gjort kring effekterna av kommunaliseringen av den svenska skolan.

Lewin, en av de stora statsvetarna i Sverige och professor skytteanus vid Uppsala universitet under 36 år (1972-2008), har varit med och tagit fram mängder av böcker, vetenskapliga artiklar och utredningar.

Det här jobbet måste ha varit relativt enkelt.

Inte för att det inte är ett väl utfört arbete – Lewin har gjort ett grundligt arbete, vridit och vänt på frågeställningarna och tagit fram en nästan 800 sidor tjock lunta – men om han kommit fram till att den svenska skolan mått bra av kommunaliseringen hade hundratusentals hakor kollektivt slagit i golvet. Ingen person som i dag verkar innanför skolans väggar – skolledare, lärare och elever – har kommunaliseringen att tacka för någonting.

Kommunerna har misslyckats å det grövsta och har inte på långa vägar tagit sitt ansvar för skolan.

Viktigt att ta fasta på i Lewins utredning är dock varför kommunaliseringen gick snett. Vägen till en usel skola är kantad med goda föresatser, och även om den dåvarande skolministern Göran Persson (S) inte riktigt hade tänkt färdigt, så går det inte att skylla allt på honom. Felen med kommunaliseringen har förstärkts av både borgerliga och socialdemokratiska ministrar och kommunalråd, något som sammanfattar den svenska skolpolitiken de senaste 25 åren.

Det är inte bara en politiker eller ett parti som sänkt lärarkårens status och försämrat förutsättningarna för både skolledare och lärare. Det har varit ett gemensamt jobb av skolpolitiker från höger till vänster, på lokal och nationell nivå, och av kommunaliseringsivrare och förstatligandesupportrar.

Tyvärr har dock reaktionerna efter att utredningen presenterats varit de förväntade. På den borgerliga sidan anses det nu vara klarlagt att det var S-regeringen 1988-1991 som satte det bowlingklot i rullning som krossade den svenska kunskapsskolan. Från vänsterkanten ylas det om att det minsann var den borgerliga regeringen 1991-1994 som förstörde allt. Lärarfacken käbblar, SKL tjurar och risken är nu stor att vi fram till valet kommer att få en skoldebatt som helt präglas av frågan "förstatligande eller inte förstatligande?".

Detta då skolan är, har varit och kommer att förbli en verksamhet med flera olika aktörer och ett delat ansvar.

Vi ska nämligen inte glömma bort att staten fortfarande är ytterst ansvarig för skolan, med fastställande av läroplaner och ansvar för lärarutbildningar och inspektioner. Kommunerna – som tyvärr ännu inte visat sig mogna det ansvar man fått – kommer, även om staten en dag mot förmodan skulle återta huvudmannaskapet, att ha kvar någon form av utförandeuppdrag.

Och det finns som bekant en mängd företag och sammanslutningar – som i dag driver skolor i fristående form – som måste kunna arbeta både med stat och kommun.

Skolan är en för viktig och för komplex verksamhet för att reduceras till en diskussion om formellt huvudmannaskap. Ett beslut som fattas i regering och riksdag blir inte verklighet i klassrummet förrän mängder av hinder och bromsklossar passerats.

Med det i åtanke blir det ännu viktigare med blocköverskridande, långsiktiga överenskommelser kring skolan.

Låt det bli den snustorra, men ack så självklara, lärdomen vi drar av Leif Lewins utredning.

Mer läsning

Annons