Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Prata mer om skillnaderna

/

Det finns åtta olika partier i riksdagen. Och även om sju stycken saknar en främlingsfientlig agenda betyder inte det att de är lika som bär.

Annons

SCB:s stora partisympatiundersökning överraskade ingen.

De fyra partierna i den borgerliga alliansen fortsätter att ta väljare av varandra, eller rättare sagt så äter Moderaterna upp de tre mindre. Folkpartiet (5,5 procent), Centerpartiet (4,4) och Kristdemokraterna (3,8) är tillsammans inte ens hälften så stora som Moderaterna (28,1). De mindre partiernas behov av att profilera sig blir allt starkare; alliansen har fyllt sitt syfte genom att visa att partierna kan samarbeta, men väljarna måste också få se att det är fyra partier, inte ett, som styr Sverige.

Men de fyra allianspartierna är i dagsläget inte i närheten av de rödgröna partierna, som når 49,1 procent i SCB:s mätning.

Frågan är dock varför man ens ska prata om "de rödgröna" som en enhet? Det enda Socialdemokraterna (34,8 procent i den mätning som presenterades i onsdags), Miljöpartiet (8,6) och Vänsterpartiet (5,8) är överens om är ju som bekant att man inte är tillräckligt överens för att kunna samarbeta. Det finns i dagsläget inget rödgrönt regeringsalternativ och ingen samlad opposition.

Det parti som har störst anledning att jubla över siffrorna i SCB-mätningen är dock det parti som lyckats bäst i att definiera sig som ett oppositionsparti. Sverigedemokraterna, som får 7,9 procent i SCB:s partisympatiundersökning, har varit synnerligen framgångsrika i att utmåla sig som "det enda oppositionspartiet". Enligt SD:s retorik är de övriga sju partierna i riksdagen i praktiken likadana, och Sverigedemokraterna är därför det enda parti som står för någon form av oppositionspolitik.

Det är rent ut sagt löjeväckande.

Den som hävdar att det inte är någon skillnad mellan exempelvis Moderaterna och Vänsterpartiet, eller mellan Kristdemokraterna och Miljöpartiet, är antingen djupt okunnig eller far med osanning för att vilseleda väljarkåren.

Men det är som bekant genom att vilseleda väljarkåren som Sverigedemokraterna hoppas kunna öka sitt inflytande i Sveriges lagstiftande församling efter valet 2014 – och i dagsläget ser man ut att vara på god väg att lyckas.

Nu kanske någon förvånas över att SD går så bra i SCB-mätningen, trots den senaste tidens skandaler.

Man ska dock komma ihåg att Sverigedemokraterna är ett populistiskt missnöjesparti med få profilfrågor, förutom att man inte gillar invandrare och "osvenska" personer. Missnöjesröstare som börjat köpa SD-retoriken om "vi och dom" och tror att lösningen, eller en del av lösningen, på 2010-talets utmaningar – må det handla om jobb, sjukvård, skola eller omsorg – är att slänga ut personer med utländsk bakgrund, påverkas inte av att SD-representanter springer runt berusade på stan och svingar järnrör.

Det är intressant att titta lite extra på väljarströmmarna till Sverigedemokraterna. Det är främst från Socialdemokraterna och Moderaterna som SD hämtar sina nya sympatisörer och bara det är en tydlig indikator på att SD lyckats med att förmedla budskapet att man är "det enda oppositionspartiet"; SD tar velande och ideologiskt osäkra väljare från både höger och vänster med säljargumentet att man är "någonting annat".

Det är man också. Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt missnöjesparti som saknar lösningar på de stora samhällsproblemen.

SD kommer inte att bli ett parti med 25 procent av väljarstödet, men Jimmie Åkesson och hans grabbar kan få betydligt fler mandat i riksdagen om man fortsätter att spela på folks rädslor och utmålar sig som ett parti som står för något annat och nytt.

Om inte de övriga partierna i riksdagen förstår att synliggöra fler skillnader och visa att det faktiskt finns sju andra alternativ att välja mellan – inte ett eller två – då finns risken att SD:s missnöjespopulism håller även i nästa valrörelse.

Mer läsning

Annons