Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politikerna sitter i knät på gruvindustrin

/

Att vara lyssnande och pragmatisk framhålls ofta som en politisk dygd. De flesta skulle nog föredra en jordnära folklig företrädare som för dialog med samhällets intressenter, framför en principfast sådan med teoretiska resonemang. Detta förklarar varför staten aktivt gynnar miljöförstöring och resursslöseri.

Annons

För två år sedan gjorde forskare vid Linköpings universitet en överraskande upptäckt. De jämförde återvinning av metall med att utvinna metall via gruvdrift, och konstaterade att staten behandlar de båda näringarna väldigt olika. Staten tar ut en deponiskatt på 435 kr/ton för överblivet material från återvinningsindustrin, men inte från gruvindustrin. Gruvsektorn har jämfört med återvinningssektorn lägre koldioxidskatt och energiskatt, och får riktat forskningsstöd och annan statlig assistans.

Staten stöder med sina olika regler det minst miljövänliga sättet att producera metall med omkring 30 miljarder kronor per år. Stödet är större både totalt och per ton producerad metall. Hur kan det komma sig att samma makthavare som talar sig varma om återvinning och miljö, i praktisk politik gynnar motsatsen? Därför att de är pragmatiska och lyssnande politiker. De träffar ofta företrädare från den stora gruvindustrin, som onekligen är viktig för vårt land. Självklart undrar de vid sådana möten hur de kan hjälpa till. Så får gruvindustrin undantag från skatter och regelverk, växer och skapar fler jobb. Alla är nöjda. Det är vad som syns.

Vad som inte syns är de jobb som i stället hade kunnat skapas genom att utvinna mer metall i återvinningsföretag. En industri som ännu inte utvecklats har inga företrädare som kan berätta för politiker om sina behov.

Att återvinna metall ger stora miljövinster. Stål och aluminium kan smältas och återvinnas utan kvalitetsförlust, och när vi gör det sparas omkring 75 procent av energiåtgången jämfört med när stål utvinns ur järnmalm, och motsvarande siffra för aluminium är hela 95 procent.

Många av våra metallförpackningar återvinns i dag. Däremot återstår mycket att göra för att ta tillvara metaller i elektronikskrot. Få mobiltelefoner lämnas till återvinning via butik eller sopstation, många hamnar tyvärr i hushållssoporna där de riskerar att läcka tungmetaller.

Det är betydande resurser som går till spillo, 41 mobiltelefoner innehåller lika mycket guld som i ett ton guldmalm. Intresset att ta tillvara metallerna påverkas av att det ofta inte är ekonomiskt lönsamt, vilket staten alltså bidrar till genom de ojämlika villkor som gynnar gruvdrift framför återvinning.

Ibland vore det en välsignelse med politiker som lyssnade mindre och tänkte mer, kanske till och med öppnade en bok ibland. Varför inte Frederic Bastiats klassiska essä ”Det man ser och det man inte ser”. Alla effekter går inte att förutse, vilket i sig är ett starkt argument för likabehandling: Att företag i alla sektorer har goda möjligheter att utvecklas, men också betalar för sina miljökostnader.

Mer läsning

Annons