Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överdrifter om garden

Annons
Torsdag 11 april

Överdrifter om garden

En seriös debatt om behovet av fler närpoliser gynnas inte av överdrivna och grovt missvisande uppgifter om förekomsten av kommunala brottsbekämpare som är villiga att begå brott för att förhindra brott.

Trygghet är viktigt och den mest fundamentala tryggheten ligger i att känna sig fysiskt säker i sitt eget hem likväl som ute på gatan.

För att åstadkomma det behövs bland annat poliser, men bara bland annat. För en effektiv brottsbekämpning krävs samverkan mellan socialtjänst, polis och skolan. Det förstår också de flesta, men vill ändå se fler uniformer på gatorna.



Att tidningarna i dag har fler artiklar om brott än någonsin tidigare påverkar naturligtvis även det vår uppfattning om att brotten blivit fler samtidigt som de som bekämpar dem blivit åtskilligt färre.

Då är det möjligen symtomatiskt att kvinnor, främst ensamstående och äldre, i kommuner som Kramfors, Sollefteå och Härnösand, det vill säga glesbygdskommuner, är den grupp som är mest rädda att utsättas för brott trots att de inte alls kan sägas tillhöra riskgrupperna - men ett tecken på att landet blivit polisglesare och därmed i händerna på kriminella är det egentligen inte.



Polisförbundet vill så här i valrörelsen inledningsskede framhålla vikten av en fungerande poliskår över hela landet. Att polisförbundets ordförande Jan Karlsen i en debattartikel i Dagens Nyheter i tisdags därför lobbar för fler poliser med argumentet att medborgargarden annars tar över, är inte konstigare än att andra intresseorganisationer pekar på vikten av resurstillskott till deras områden för att undvika katastrofer.

Men att påstå att medborgargarden existerar i var tredje svensk kommun är att överdriva grovt eller vara okunnig om innebörden i begreppet "medborgargarde".



Ideella föreningar som arbetar brottsförebyggande finns över hela landet. Det är dock frågan om grannsamverkansprojekt eller föräldragrupper som nattvandrar genom centrum på helgerna. Medborgargarden är grupper som varken fungerar i enlighet med lagen, med polisens goda minne eller sysslar med brottsförebyggande verksamhet.

Det mest kända, men kortlivade, exemplet på ett medborgargarde var "Kallingegardet" som härjade i Blekinge för några år sedan och beväpnade med brännbollsträn och motorsågar inväntade lagöverträdelser för att sedan jaga ikapp och misshandla brottslingarna. Läxan att det är fel att begå brott nådde den sommaren inte ens fram till de som försökte lära ut den.



Sverige har tackolov inte sett många fler sådana grupperingar och de förekommer definitivt inte i var tredje svensk kommun. Men debattartikeln har förstås ändå tjänat sitt syfte, att göra oss mer rädda. Polisförbundets ordförande borde inte sänkt sig så lågt.

Susanne Sjöstedt



Plirande Björn

Han väljer sina utspel med noga avvägning den där näringsministern.

Det gäller att bygga upp förväntningarna och spänningen för att sedan invänta rätt publik för avslöjanden om nya arbetstillfällen till Sollefteå. Rosengren plirar mot Tidningens utsända och säger att det handlar om 50-60 arbetstillfällen i Sollefteå (han justerar uttalandet bara minuter senare till 40-60) - "trygga och bra jobb".

Privata eller offentliga vill han inte säga, inte än. Den socialdemokratiska distriktskongressen äger inte rum förrän i helgen och planen är förstås att låta statsministern berätta om miraklet i Sollefteå inför en entusiastisk och valpeppad samling sossar som kan följa upp med en stående ovation som sedan förmedlas läsarna via alla medier som kommer att finnas närvarande.

Cynisk? Jag?

När det gäller Rosengren fattas det alternativ. Men jag kommer säkert att applådera jag också.

S.S



Bäst för barnen?

Efter att ha hamnat i samtal om FN:s barnkonvention flera gånger denna vecka inser jag att jag bara har ett hum om vad den omfattar. I min gamla arbetarekommuns kontor hängde en affisch från Röda korset med en kortversion, men det enda bestående minnet är uppmaningen att alltid sätta barnens behov främst.

Frågan är om de kommuner som antagit barnkonventionen - i onödan eftersom det rimligen är stater och inte kommuner inom stater som ratificerar FN-konventioner - är medvetna om vad som stadgas.

En läsare hävdade exempelvis att konventionen stadgar att friskolor inte får förbjudas.



Under ungdomsförbundsdebatter har dessutom- enligt länets SSU-ombudsman - kristdemokraterna hävdat att barnkonventionen garanterar alla barn rätten till en mamma och en pappa. Inte helt oväntat användes argumentet i ett inlägg om varför homosexuella inte bör få prövas som adoptivföräldrar.

Men står det verkligen så? Både jag och SSU:arna undrade, speciellt som de i går morse förberedde sig för en ny debatt i Ö-vik.

Svaret är nej. Barnkonventionen är knappast dokumentet den som vill hävda att barns bästa per definition är två föräldrar av motsatt kön.



I stället är konventionen förbluffande uppdaterad om vilka olika verkligheter barn över hela världen lever i och att familjekonstellationer kan se mycket olika ut.

Därför stadgas i konventionen inte heller respekt för "mammors" och "pappors" rättigheter och skyldigheter, utan "föräldrars", "medlemmar av den utvidgade familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, "vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet".

Men visst har väl biologiska föräldrar i gemen en "naturligare" koppling till sina barn, om inte av någon annan anledning så i alla fall en genetisk. Känslan i konventet är dessutom tydlig i det att barn ska säkerställas en rätt till sina föräldrar, allt enligt uppfattningen att det också är det bästa för barnen.



Detta leder då osökt in oss på frågan om huruvida barn till män som misshandlat sina kvinnor mår bäst av att träffa pappa eller inte. Därom är inte barnkonventionen lika tydlig.

Artikel 9 stadgar att att konventionsstaterna ska "säkerställa att barn inte skiljs från sina föräldrar mot sin egen vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida".



Men om övergreppet inte riktats mot barnet utan mot modern, är det då alltså fel att skilja barnet från pappan?

Ja, säger många av de politiska partierna till Aftonbladet, enligt en artikel i helgen. Det samma säger flertalet av de lokala politikerna här i Västernorrland när Anhöriggruppen nyligen frågade.

Det är besynnerligt resonerat, om än inte speciellt förvånande. Uppfattningen att man kan vara en god far även om man gjort andra människor illa är inte direkt fel, i så fall skulle alla dömds för våldsbrott nekas kontakt med sina barn vilket inte är fallet i dag.



Men situationen är helt annan då det gäller våld inom familjen. En man som inför sitt barn misshandlat barnets mor är uppenbarligen inte en lämplig far och eftersom undersökningar visar att 98 procent av barnen i misshandelsfamiljer bevittnat misshandeln kan

En man som uppvisar sådant förakt både mot sitt barns mor och barnet självt, är knappast en god förälder som barnet bör garanteras umgänge med, även om barnet själv inte fått en hurring.



"Barnens bästa" är kanske inte ett solklart begrepp, men nog finns anledning att ifrågasätta det självklara i att män som döms för misshandel får fortsatt delad vårdnad om sina barn, något som i dag anses vara "i barnens intresse". Moderater, vänsterpartister och miljöpartister ifrågasätter den praxisen och en översikt av föräldrabalken kommer att ske i sommar. Det öppnar förhoppningsvis regeringens ögon.

Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons