Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Orimligt Byggnadskrav

Annons


Orimligt Byggnadskrav

I dag inleds - om inget hänt i allra sista minuten - en byggstrejk i Tyskland. Byggarbetarna protesterar mot arbetsgivarnas dåliga erbjudande om 3,0 procents löneökning. Men till skillnad från svenska Byggnadsarbetareförbundet var inte kraven inför löneförhandlingen att byggnadsarbetarna borde tjäna 25 procent mer än en byggnadsarbetare.



Byggnadsarbete är ett tungt och farligt jobb. Så sent som i fredags skadades exempelvis två byggarbetare i Luleå allvarligt efter ett fall på sex meter. Men även utan att utsättas för allvarliga olyckor är byggnadsarbetarens yrkesliv begränsat med en pensionsålder på drygt 50 år och en ökning av belastningsskadorna med 100 procent på fem år.

Därför är Byggnads krav på höga löner inte alls svåra att förstå - varken här eller i Tyskland. Men redan nu tjänar byggnadsarbetarna bäst i LO-kollektivet och lönerna ökar också mest inom denna arbetargrupp. Löneökningstakten låg på dryga fem procent i fjol medan de genomsnittliga arbetarlönerna steg med 3,7 procent och industriarbetarnas ökning stannade på knappa tre procent.

10 procent över den genomsnittliga industriarbetarlönen ligger en byggnadsarbetares lön på i dag, men tidigare förbundsordföranden i Byggnads Ove Bengtsberg som avgick som ordförande vid kongressen i helgen menar som sagt att en 25 procentig skillnad är motiverad. Ett besynnerligt ställningstagande av ett förbund som annars framhåller behovet av en solidarisk lönepolitik och säger nej till individuell lönesättning.

Om vi bortser från de dåliga arbetsförhållandena som byggnadsarbetare jobbar med - en verklighet de delar med många andra i tunga yrken, inte minst de inom vården - finns inte mycket som motiverar de höga lönekraven.



Byggsektorn har förvisso stort rekryteringsbehov, men att erbjuda en hög lön som ersättning för den undermåliga säkerheten är förkastligt enligt svenska normer. Skadas människor på sin arbetsplats måste arbetsmiljön förbättras snarare än lönerna höjas. Vi kan inte köpa människors hälsa med hjälp av högre löner inte minst för att de högutbildade, som Byggnads hoppas ska lockas till branschen, inte ställer upp på det. Inte heller är det troligt att det utbredda bruket av svartjobbare skulle minska för att lönerna steg.

Men även om så skulle vara fallet, skulle kraftigt ökade löner knappast hamna i byggnadsarbetarnas plånböcker. Tvärtom är höga lönekrav - definitivt så höga lönekrav - farliga för den svenska ekonomin. Inflationen äter gärna upp hela ökningen i ett nafs och i dess fotspår följer höjda räntor. Så har skett tidigare och i efter 90-talets överhettning lärde sig de flesta att det där med att gapa efter mycket kunde få obehagliga konsekvenser.



Men Byggnads bryr sig inte om inflationsfaran. "Vi är ju inte så många" är deras resonemang och menar att om höga löneökningar kan begränsas till byggsekorn är inflationen inget problem. Förklara det den som vill för en sjuksköterska som sliter inom vården. "Dina lönekrav måste till skillnad från de viktiga byggnadsarbetarna vara måttliga, annars hamnar landet i ekonomisk kris igen."

Samma argument brukar komma från näringslivstopparna när de försvarar de stora gapen mellan de egna lönerna och arbetarnas. Hur många industriarbetare som går på en vd-lön fick vi lära oss i förra veckan. Det är 46,4.

Och visst är det skillnad på det och på att kräva 25 procent högre lön än sagda industriarbetare, men det visar på en oroande utveckling där de egna kraven hålls som de överlägset viktigaste även om uppfyllandet måste ske på bekostnad av alla andra och inte minst på bekostnad av förbättrad arbetsmiljö som bättre säkerhet på byggen.



Nye ordföranden Hans Tilly framhöll vid sitt val i helgen att en av de viktigaste uppgifterna som ordförande var att jobba för att förbundet behåller sitt inflytande över lönebildningen.

Men med den ambitionen följer ett ansvar som Byggnads hittills inte axlat.

Susanne Sjöstedt



Krönika

Ska vi lyssna på folket?



Samma dag som riksdagsdebatten om homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar pågick i riksdagen satt jag i Karlskoga och läste Dagens Nyheter. På ledarplats försvarade tidningen det beslut som senare på dagen fattades i riksdagen.

På samma sida fanns också en underledare om EU-debatten, där skribenten reagerat hårt på den fega svenska inställningen att aldrig våga debattera en fråga så länge man inte har opinionen med sig. Skribenten menade att politiker inte ska följa folkviljan, utan leda den.



Det här är en gammal diskussion, ska man som politiker driva sin egen uppfattning trots att man vet att majoriteten är emot den. Och har majoriteten alltid rätt?

En majoritet av svenska folket vill inte att homosexuella ska kunna prövas som adoptivföräldrar. Ändå anser jag att det vore vansinne att låta fördomar vägleda beslutet. En diskriminerande lagstiftning är ovärdigt en demokrati - även om majoriteten har en annan uppfattning!

Demokrati kan aldrig bara handla om att majoriteten vinner. Det finns värden som är grundläggande för att demokratin ska kunna leva.

Yttrandefriheten är ett sådant. Majoriteten kan inte besluta att förbjuda en tidning att verka. Likabehandling av personer oavsett kön, etnisk tillhörighet, tro eller sexuell läggning är en annan sådan sak.

Dessutom måste finnas skydd mot förföljelöse och skydd för minoriteter.

Detta är delar av demokratin. Dem har politikerna en skyldighet att upprätthålla - även om många är emot dem.



När jag bläddrar vidare i min DN upptäcker jag en artikel med rubriken "Östros får bakläxa i Fp/SIFO". Folkpartiet har beställt en undersökning som visar att en majoritet av de tillfrågade inte vill att den som har ofullständiga betyg ska få gå i gymnasiet. Bortsett från att sådana undersökningar alltid ska tolkas varsamt då ju motståndaren fått formulera regeringens politik så reagerar jag på rubriken. För här beskrivs just majoritetsuppfattningen som en sanning!

Alla kan inte alltid ha hela bilden klar för sig. Om man får en fråga i en SIFO-mätning svarar man reflexmässigt utan att tänka. Så kan aldrig en politiker resonera. Man måste väga argument efter deras värde och bilda sig en uppfattning. Den ska man sedan stå för - även när det blåser.



Joakim Edhborg

Mer läsning

Annons