Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oj vilket antiklimax!

Annons
Tisdag 26 februari

Oj vilket antiklimax!

Vem vågar rösta på miljöpartiet nu? Inte över fyraprocentspärren i en opinionsmätning hittills i år och med en ny partiledare som mycket uppenbart är ett andrahandsval om inte till och med ett tredje- eller fjärdehands.

Ännu färre är nog svaret.

n Redan när de två sittande språkrören Lotta Nilsson Hedström och Matz Hammarström aviserade sina avhopp, var det uppenbart att ett språkrörsbyte inte automatiskt skulle betyda ett uppsving för miljöpartiet trots att Hammarström själv verkade tro på väljar-stöd i området sju procent.

Huvudledaren på denna sida dagen efter avhoppen var exempelvis rubriksatt "Hej då miljöpartiet!" och analysen vad den att mp är ett parti som överlevt sig självt.

Det enda frågetecknet, det enda som stod mellan mp och gravsättning, var då Åsa Domeijs möjliga återkomst. Av det blev intet.

I Göteborg där Claes Roxbergh, valberedningens förslag till nytt och "ensamt" språkrör", sitter som kommunalråd med ansvar för miljöfrågor, är han minst sagt anonym. Att allt ljus ska riktas mot honom - vilket rimligtvis varit poängen med beslutet att upphöra med två språkrör - betyder inte att Roxbergh förmår utnyttja det.

"Allt ljus på mig" kräver en annan personlighetstyp. Det var också därför Åsa Domeij, den på förhand både mest populära kandidaten och den som de flesta tvivlade på var villig, inte ställde upp.

Hon ville inte behöva göra avkall på sitt privatliv. Hon ville inte tvingas vara med i barnprogram eller sitta i tv-soffor och snacka strunt. Och det är helt okej att inte vilja, men då är man inte heller rätt kandidat till partiledarposten.

På samma sätt har den som inte vill bli statsminister inget som partiordförande att göra. Att de borgerliga partierna inte har kunnat enas om en statsministerkandidat är därför bevis på en styrka inom respektive parti, och en svaghet i samarbetet.

Därmed inte sagt att utvecklingen mot underhållningspolitik är speciellt roande eller förtroendeingivande. Speciellt ungdomarna verkar tycka att det är ovärdigt för en partiledare att sälja sig i tv. Den hippie och fräcke partiledaren är den som förmår vara professionell.

För Claes Roxbergh är det för väl det. Medelålders män i trevliga slipsar finns det flera av redan och inte bättre blir det av att Roxbergh redan antytt att miljöpartiet nog skulle kunna tänka sig att samarbeta med den borgerliga oppositionen.

Nu är valet av Roxbergh egentligen det minst intressanta resultatet av det möte som i helgen tillägnades den nya utformningen av miljöpartiet. Bort med det gamla dubbla ledarskapet och in med det nya, tydligare alternativet med tre!

Åsa Domeij får jobbet som röstmaximerare och unga Maria Wetterstrand uppdraget att locka yngre till partiet. Roxberghs funktion är däremot oklar. Att strålkastarljuset inte räckte till var kritiken från de sittande språkrören. Det verkar inte valberedningen tagit på allvar.

Det är alltså inte konstigt att miljöpartisterna deppar i dag. Speciellt här i trakterna förmodligen. Åsa Domeijs utspel i säljaktsdebatten för ett och ett halvt decennium sedan var det som tippade vågskålen och fixade in miljöpartiet i riksdagen.

Nu hade ju västernorrlänningarna förberett det så bra för Domeijs återkomst förstår vi i dagens Tidning som beskriver fjolårets säljakt i länet som ett fiasko med alldeles för få skjutna djur.

Att inte ens sälarna behöver miljöpartiet längre är kanske det enda tecknet på partiets överflödighet vi behöver.





Susanne Sjöstedt





Angrepp är bästa försvar

För ett par veckor sedan skickade den moderate distriktsombudsmannen i Norrbotten ett e-postmeddelande till Piteå-Tidningens chefredaktör. Socialdemokratiska Piteå-Tidningens chefredaktör kanske ska tilläggas.

Det är säkert inte ovanligt. men ovanligt är däremot att distriktsordföranden i meddelandet bifogade den moderata valstrategin med de redan beryktade raderna: "Vårt motto i valrörelsen är 70 procent angrepp, 20 procent egen politik och 10 procent försvar av egen politik."

Svart på vitt alltså. Av moderatledarens tidigare beklaganden över att ha misslyckats med att nå ut med den egna politiken ser vi inget i valplanen. Den egna politiken är inte bra nog att vinna val på, medan de andras kanske är dålig nog att förlora på.

Ungefär som att bortförklara Per Elofssons placering runt 20:e plats i femmilen i lördags med att vinnaren var dopad alltså.

Att moderaterna kritiserat medierna för att i överkant fokusera sig på regering och samarbetspartier i bevakningen, går förstås inte ihop med angreppsplanen. Om man, som Bo Lundgren som sagt hävdat sedan han tog över, inte lyckats förmedla sin politik, kanske man inte borde betona att andra har en - oavsett hur dålig den sedan påstås vara.

I Härnösands kommunfullmäktige har de borgerliga partierna anammat samma taktik. Inför sammanträdet där majoriteten presenterade en budget i balans lade oppositionen fram - inget alternativt förslag förstås men väl en massa kritiska synpunkter på det enda förslag någon brytt sig om att lägga fram.

Borgarna centralt har valt att kritisera socialdemokraterna för att de framhåller högerstyrda Stockholm som det befintliga alternativet till regeringens politik. Inte för att Stockholm är ett alternativ som borgarna skäms för - tvärtom - utan för att kritik av oppositionens alternativ vanligtvis betyder att socialdemokraterna inte har något eget att komma med.

Nu hängde ni inte med alls förstår jag, och för att ni ska slippa läsa om så förenklar jag det ytterligare genom att fråga vad som egentligen är värst: Att ha en dålig idé eller att inte ha någon alls?

Eller än värre: att som moderaterna på ett obegripligt sätt lyckas förena de båda.

Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons