Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya statsråd betyder inte ny politik

/

Annons

Alldeles strax presenterar statsminister Stefan Löfven sin nya regering. Några vakanser måste fyllas efter miljöpartisterna Åsa Romson och Mehmet Kaplan – men många hoppas på fler och större förändringar än så.

Och det får det gärna bli. Många statsrådsposter finns det, men inte lika många statsråd som gjort något avtryck i debatten. Dags att sätta några av dessa mer permanent på avbytarbänken och istället byta in några piggare figurer. De som borde ligga närmast till hand för att få gå torde vara framtidsminister Kristina Persson och ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson som väl knappt känns igen av övriga regeringsmedlemmar än mindre av allmänheten, så osynliga har de varit.

Göran Perssons ”gamla” stjärnskott Ibrahim Baylan har inte heller kommit till sin rätt på sin nuvarande post som energiminister – och infrastrukturminister Anna Johansson har, trots sin tunga post, varit blek. Kan någon förresten komma på något landsbygdsminister Sven-Erik Bucht sagt eller gjort utöver det där utspelet i vintras om att köttkonsumtion inte är ett miljöproblem (som det förstås är)?

Kanske kan ett par rockader, behålla personerna men placera dem på andra poster, räcka för att få regeringen att kännas lite mer alert. Samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet kräver nog också mer omsorg just nu. Löfven måste bygga ett sammanhållet lag.

Men de som hoppas att personbyten i sig kommer att ändra något väsentligt i regeringspolitiken, hoppas nog för mycket. Enskilda ministrar har inte mandat att ensamma lägga inte ut riktningen för ny regeringspolitik.

Vissa gillar inte Morgan Johansson för att han som migrationsminister företräder och försvarar den skarpare regeringslinjen i asylmottagningen. Men det är ju inte Johansson som ”äger” frågan. Att peta honom ändrar inget i sak. Det är i den absoluta toppen – och i regeringsförhandlingar mellan S och MP – de stora penseldragen dras. Och det är där det måste hända mer.

Stefan Löfvens sossegäng har, i det utsatta regeringsläget, varit rätt nöjda med att beta av sina listade vallöften. Inget ont i detta förstås, tvärtom, men det känns lite andefattigt. Lite som att samhällsbygget är färdigt och att allt som återstår är att justera rattar och spakar lite mer exakt. En liten höjning av ersättningsnivåerna kanske – eller varför inte ett sjätte och sjunde skatteavdrag?

Det är ett par år sedan som Fredrik Reinfeldt stod på en moderat partistämma och varnade partikamrater och andra för att efterlysa visioner. Många kritiserade det då, men nog verkar hans varningar fått effekt. Vem luftar längre de stora politiska drömmarna och målen?

Det lär inte Stefan Löfven heller göra när han om en liten stund presenterar nya ministrar. Men han borde.

Mer läsning

Annons