Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya statsråd betyder inte automatiskt ny politik

/

Annons

Äntligen stod statsministern i talarstolen! Två vakanser skulle fyllas efter miljöpartisterna Åsa Romson och Mehmet Kaplan – men många hoppades på fler och större förändringar.

Det hade det gärna fått bli. Hellre en större regeringsombildning nu än närmare valet. Många statsrådsposter finns det, men inte lika många statsråd som gjort något avtryck.

Nog hade det passat att sätta några av dessa mer permanent på avbytarbänken och istället byta in piggare figurer.

Närmast till hands låg framtidsminister Kristina Persson som väl knappt känns igen ens av övriga regeringsmedlemmar än mindre av allmänheten, så osynlig har hon varit.

Men Persson visade sig också vara den enda minister som – förutom Romson och Kaplan – nu lämnar regeringen.

Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson och infrastrukturminister Anna Johansson ska nog vara glada för att Löfven nöjde sig med en liten ombildning – och kan nån ens komma på något som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht sagt eller gjort utöver det där utspelet i vintras om att köttkonsumtion inte är ett miljöproblem (som det förstås är)?

Göran Perssons ”gamla” stjärnskott Ibrahim Baylan har inte heller kommit till sin rätt – men får nu ta över en del av Kristina Perssons uppgifter vid sidan av den hittills väldigt tunna energiministerposten.

Baylan får nu även samordningsansvar för frågor som berör flera departement, med fokus på att hantera situationen i utsatta och fattiga områden. Enligt statsministern innebär det att Baylan får ”en av regeringens viktigaste uppgifter”.

En nygammal ministerpost återkommer i och med att Ann Linde (S) blir EU- och handelsminister.

Känner du inte igen namnet så kan det kanske förvåna att Stefan Löfven vid presskonferensen presenterade Linde med att han vid alla sina internationella resor uppmanas av höjdarna han träffar att ”hälsa till Ann Linde”. Linde har varit en oerhört stark kraft, men mest bakom kulisserna, inom det socialdemokratiska partiet i ett par decennier och kommer nu senast från posten som inrikesminister Anders Ygemans statssekreterare.

Miljöpartiet fick fylla på med förra språkröret Peter Eriksson på den tunga bostadsministerposten och med Malmöpolitikern Karolina Skog som miljöminister, den första kanske lite mer otippad med tanke på hur många socialdemokrater som krävt en sosse på denna väldigt avgörande post.

Sossarna i regeringen får istället nöja sig med en lite ändrad arbetsbeskrivning. Förutom Baylan får främst näringsminister Mikael Damberg ändrade arbetsuppgifter.

När handelsfrågorna hamnar hos Linde ska Damberg istället, enligt statsministern, fokusera på jobbskapande och då speciellt när det gäller att skapa ”fler enkla jobb”.

I avsaknad av en djupare beskrivning är det klart att man kan oroas över något som låter som det skulle kunna komma direkt från lönesänkarhögern, men regeringen lär inte backa från krav på schyssta villkor och löner folk kan leva på efter att så kraftfullt försvarat den svenska modellen.

De som hoppas att personbyten i sig kommer att ändra något väsentligt i regeringspolitiken, hoppas nog ändå för mycket. Enskilda ministrar har inte mandat att ensamma lägga inte ut riktningen för ny regeringspolitik.

Vissa gillar inte Morgan Johansson för att han som migrationsminister företräder och försvarar den skarpare regeringslinjen i asylmottagningen. Men det är ju inte Johansson som ”äger” frågan. Hade Löfven petat honom hade det i sak inte ändrat någonting.

Det är i den absoluta toppen – och i regeringsförhandlingar mellan S och MP – de stora penseldragen dras. Och det är där det måste hända mer.

Stefan Löfvens sossegäng har, i det utsatta regeringsläget, varit rätt nöjda med att beta av de lite "mindre" vallöftena.

Inget ont i detta förstås, tvärtom är det bra grejer, men det känns lite andefattigt. Lite som att samhällsbygget är färdigt och att allt som återstår är att justera rattar och spakar lite mer exakt. En liten höjning av ersättningsnivåerna kanske – eller varför inte ett sjätte och sjunde skatteavdrag?

Det är ett par år sedan som Fredrik Reinfeldt stod på en moderat partistämma och varnade partikamrater och andra för att efterlysa visioner. Många kritiserade det då, men nog verkar hans varningar fått effekt. Vem luftar längre de stora politiska drömmarna och målen?

Stefan Löfven passade inte heller han på att göra det när han presenterade sin nya regering. Det borde han ha gjort.

Mer läsning

Annons