Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu kan vi säga ifrån som ägare

Annons
Lördag 4 maj



Nu kan vi säga ifrån som ägare

Först Barneviks pension, sedan de generösa bonusarna och nu det 43-procentiga lönelyftet mellan 1999 och 2000.

Direktörernas girighet har fått många ansikten den här våren.



Det verkar som näringslivets ledare lever i tron att de bor i en egen värld, med egna normer och lagar. De kraftiga reaktionerna borde få dem att vakna ur den föreställningen.

Kritiken från löntagarna och deras organisationer handlar om de klassiska invändningarna, att stora löneökningar vidgar klyftorna i samhället och är ett hot mot lönebildningen.

Varför ska metallarbetarna hålla igen sina löner när högsta chefen samtidigt plockar ut en bonusmiljon ur företaget?

Men det finns också ett nytt inslag i kritiken. I rapporten "Näringslivet ökar takten" argumenterar LO för första gången från ett ägarperspektiv.



Löntagarna och deras organisationer är ju inte bara motparter till näringslivets direktörer utan också ägare till en fjärdedel av kapitalet på stockholmsbörsen.

Löntagarnas pengar finns placerade på börsen via de offentliga AP-fonderna och de partssammansatta pensionsbolagen AMF och Alecta (tidigare SPP). Därtill äger fackförbunden aktier som en del av sin kapitalförvaltning. Via aktiefonder och pensionsfonder äger löntagarna som individer aktier i företagen. Alla svenska medborgare har dessutom del i ett stort börsägande via staten.

Även som ägare har löntagarna anledning att kritisera direktörerna. Alltför förmånliga belöningsprogram flyttar nämligen makt från ägarna till företagsledningarna.

Förr var verkställande direktören en tjänsteman, ett professionellt redskap för ägarna. Idag nöjer sig VD inte med det. Aktieoptioner och bonusar ses som en språngbräda till en framtida roll som stor aktieägare i företaget.



I många företag pågår en process där en allt större del av makten förskjuts från de gamla ägarna till företagsledningen. I den processen kommer löntagarna i kläm både som ägare och som anställda.

LO skriver i rapporten att företagsledningarnas stora belöningsprogram kan slå på två sätt. Det ena är att företagsledningarna berikas på bekostnad av löntagarnas pensionspengar, det andra att löntagarna genom en lägre löneutveckling tvingas betala företagsledningarnas ersättningar.

Det är förstås lika illa oavsett vilket.

Men nu är det alltså möjligt för löntagarna att säga ifrån också som ägare. LO föreslår bland annat att pensionsfonderna och staten utfärdar tydligare ägarinstruktioner. Regeringen borde också bestämma en uppförandekod för företagsledare som vill verka inom statliga uppdrag eller representera Sverige internationellt.



Fast i grund och botten handlar det nog om att förändra värderingar och attityder. Under det senaste decenniet har det skett en omfattande "finansifiering" av hela samhället. Att sälja och köpa tillgångar har värderats upp lönemässigt medan arbete i produktionen har blivit relativt sett mindre värt.

Varför är det till exempel många gånger mer värt att mäkla optioner på skogsbolaget Holmen än att sköta den maskin som tillverkar pappret?

Frågan är verkligen värd att fundera över.



Peeter-Jaan Kask





Sanslösa resolutioner

och fruktansvärda rapporter

Den amerikanska senaten och kongressen antog i torsdags varsin resolution med anledning av upptrappningen av (det israeliska) våldet i Mellanöstern.

Resolutionerna hade man enligt uppgift lagt mycket möda och stort besvär på att utforma.

Resultatet? Helt sanslösa och verklighetsfrämmande upprop som endast visar att amerikanerna mer än något annat skyddar sin egen rygg.



Senatens resolution gick i korta drag ut på att Israel har USA:s oinskränkta stöd i kampen mot terroristerna "när de tar nödvändiga steg för att skydda sitt folk genom att nedmontera terrorismens infrastruktur..."

Kongressens uttalande var lika pro-israeliskt, eller snarare kon-palestinskt.

Det är självklart att amerikanerna känner en närmare koppling till Israel än de gör med Palestina, det är dessutom helt okej. Men att vägra se bristerna i sina vänners hantering av konflikten, bara för att inte själva riskera att tappa ansiktet, är ett skamligt beteende av världens enda supermakt.



När sedan den amerikanska regeringen senare samma dag meddelar att de verkat för en internationell konferens senare i sommar medparterna i Mellanöstern samt EU, Ryssland, FN och dem själva, något som de amerikanska medierna bedömer vara, som New York Tomes kallar det; "regeringens mest riskabla och mest direkta ansträngning hittills för att lösa Israel-Palestina-konflikten".

För att spä på galenskaperna hävdade krigsherren Ariel Sharon samtidigt att han "har en plan" som han påstår vara "den mest seriösa och genomarbetade plan som någonsin gjorts för att få till en fred mellan oss och palestinierna", vilket låter oroande likt NY Times "analys". Sharon meddelade för övrigt att han har för avsikt att dra sig ur de av Israel ockuperade områdena när han är färdig...



Anna Lindh ställer sig i det här läget upp och protesterar mot att Sharon vägrar acceptera FN:s undersökningsgrupp i Jenin: "Israels regering trotsar det beslut som ett enigt säkerhetsråd fattat i resolution 1405. Landet respekterar därmed inte FN, som utgör grundvalen för den internationella rättsordningen. ", tycker Lindh.

Ingen höjer ögonbrynen inför detta faktum, FN har aldrig stått högt i kurs hos de som är ovana att samarbeta och kompromissa. Den amerikanska respekten för FN och den "internationella rättsordningen" har länge varit obefintlig.

Och mitt i all denna tragedi krävs det fortfarande västerländsk närvaro för att det ska bli några riktiga rubriker i tidningarna. I Sverige är det förstås svenskarna som i torsdags tog sig in i Födelsekyrkan i Betlehem och i USA är det människorättsorganisationen Human Rights Watch som i går redovisade en sammanställning av händelseförloppet inne i Jenin.

Organisationen - i USA ofta anklagade för att vara talesmän för ultravänstern - konstaterar att antalet döda måhända överdrivits, men att spåren av krigsförbrytelser är tydliga.



Bland de mer skakande rapporterna hör intervjuer med fler än 100 ögonvittnen som berättar om att de av de israeliska trupperna tvingats gå före och gå in i hus, öppna dörrar och dra ut lådor för att helt enkelt vara de som skulle drabbas om det fanns riggade bomber i husen.

Palestiniern Kamal Tawalbis berättelse är värre än så. Enligt egen utsago greps han och hans 14-årige son och han tvingades agera mänsklig sköld till de israeliska styrkorna genom att han med förbundna ögon ställdes upp framför fönster varpå israeliska soldater sköt ut genom fönstret över hans axlar.

"En kille som ställts brevid mig började gråta och när jag hörde honom kände jag igen min son", berättar han för Human Rights Watch.

Israelerna har förstås redan hunnit förneka uppgifterna i rapporten.

Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons